lördag 24 mars 2018

Lisa Magnusson försöker håna dissidenter



DN innebär sannolikt mer prestige än Metro,
men ett byte påverkar inte skribentens förmåga.


I går skrev Lisa Magnusson, numera på Dagens Nyheter, vilket i branschen troligen ses som "högre" än åtminstone Metro, om hur "Den som hatar medierna har inte 'genomskådat' någonting". Hennes text är egentligen tämligen ointressant, även om det är lite intressant hur stor tid just DN:s medarbetare lägger på att försvara etablerad media i största allmänhet. Mest tragikomisk av dem alla är kanske journalisten Niklas Orrenius, som på fullt allvar berättade om hur högt i tak det var på DN och i ett tidigare, och än mer bisarrt, inlägg om hur fantastisk hans egen chef Peter Wolodarski är.



Ännu en DN-medarbetare som orädd 
kommenterar den egna arbetsplatsen.


På Twitter raljerades det naturligtvis relativt friskt kring dessa närmast nordkoreanska utrop av hängivenhet, men Orrenius upplevelse var troligen, möjligen bortsett från hyllandet av chefen, alldeles äkta. Någon sammanfattade det hela lakoniskt som att "Sveriges mest politiskt korrekte journalist" inte hade några problem med takhöjden på DN. Ingen har någonsin trott att det är svårt att få igenom alster om mångkulturens förträfflighet, asylinvandringens välsignelse eller islams naturliga plats i vårt land, och allra minst på DN.

Faktum är att det verkar vara en märklig och obehaglig arbetsplats, och den där takhöjden verkar vara betydligt högre på exempelvis Expressen. Vi minns alla deras hembesök hos personer som vågat yttra sig på misshagliga fora, men tidningens ledarsida bjuder trots allt ofta på en mer systemkritisk hållning än DN:s, vilket i och för sig kan sägas om de flestas. På Twitter blockar Wolodarski direkt den som ställer en kritisk fråga, medan den i övrigt avskydde Thomas Mattsson rentav ger sig in i debatter där, om än på ett mycket undvikande och lömskt sätt.



Två gånger har jag kommunicerat med Peter Wolodarski. Första gången för
att påpeka ett grammatiskt fel, vilket korrigerades utan något tack, men när
jag långt senare ställde en kritisk fråga blev reaktionen hans vanliga.




På DN:s ledarsida skriver Lisa Magnusson då att:
"Det finns de som tar varje tillfälle att spotta på pressen. Som är säkra på att det finns en konspiration, en maktens sammansvärjning, bakom varje publicistiskt beslut."

Själv har jag överhuvudtaget svårt för konspirationer, främst på grund av att det alltid är besvärligt att samla en större grupp människor kring ett gemensamt projekt, särskilt om det dessutom ska ske i det fördolda. Jag kan ha fel och är kanske helt enkelt naiv. Dock ser resultatet i praktiken ut som att det finns en sådan agenda, så en eventuell sammansvärjning blir kanske mindre relevant. Redan det faktum att den är så välkänd att jag inte ens behöver nämna vad som betonas, vad som förtigs och vad som förvrids, visar att det finns ett tydligt problem. Systemmedia ska bekämpas för att de ljuger och att deras lögner påverkar verkligheten.

Lisa Magnusson fortsätter, inte alldeles initierat:

"Foliehattar, brukade de kallas. Nu kallas de 'alternativa': De är alternativ höger eller alt-right, de läser alternativa medier, presenterar alternativa sanningar. Några av dem har startat Alternativ för Sverige."

Observera hur hon här blandar ihop ett antal begrepp och fenomen, bara för att hon kan koppla dem till ordet "alternativ". Med tanke på Magnussons nivå kan det mycket väl vara omedvetet. "Foliehatt" är egentligen ett lite festligt uttryck, där bärandet av en faktisk sådan, så vitt jag förstår, har gjorts för att skärma av tankar från att bli lästa av någon makt eller rentav av utomjordingar. Uttrycket används fortfarande, av samma vänster som tror att "troll" på internet betyder någon som har avvikande åsikter, men betyder egentligen alltså avsevärt mer exotiska teorier än att medierna ljuger om exempelvis asylinvandringens konsekvenser.

Politiska begrepp som "alt-right" och Alternativ för Sverige, som inte ens har med varandra att göra, betyder förstås att de ska utgöra politiska alternativ.

I inte minst Sverige kom det att bli helt nödvändigt att läsa alternativa medier, men inte nödvändigtvis som den enda källan. Lisa Magnusson vill här utmåla en sorts bubbla, där allting görs i det alternativas namn, men så tror jag att ytterst få systemkritiker fungerar och jag är inte säker på att det ens är möjligt att på det sättet fjärma sig från den påbjudna kommunikationen. Många av dem som vi kan kalla för "våra motståndare" eller "systemanhängare" beter sig dock exakt på detta sätt, där man gör allt för att få leva i den där bubblan. Att läsa och länka till alternativa medier anses utgöra en synd i närmast religiös bemärkelse, och på Twitter blockerar man systematiskt varje kritiker.

Därefter följer Magnussons på sätt och vis intressantaste avsnitt, även om retoriken har hörts många gånger förut, och hon själv antagligen hör den var och varannan dag vid kaffemaskinen. Hon medger att det finns en poäng i talet om en agenda bland medierna, men lägger sedan till varför:

"Finns det exempelvis en politisk slagsida inom medierna? Ja. Det beror på att journalistik utgår från humanistiska värden, och att de flesta som sökt sig till yrket därför också är vänner av den liberala demokratin."

Just ordet "humanistisk" är roligt, eftersom det är ett av de innehållslösa uttryck som används för att försvara rent politiska ställningstaganden, ungefär som när det sägs finnas "anständiga" partier. När jag vid något tillfälle sade till Niklas Orrenius vad jag tyckte om att hans kollegor Björn Wiman och Kristina Lindquist satt på DN:s kultursida och hetsade mot yttrandefrihet, innehöll hans nonenssvar just att de var "humanister".

Efter några stycken av typiskt DN-snitt om vilket strålande arbete den egna tidningen gör, kommer vi till en annan tämligen vanlig vinkel:

"De 'alternativa' lever på den fria pressens existens. Deras egen tillvaro handlar om att upprört reagera på det journalister gör. Med få undantag presterar de 'alternativa medierna' ingen egen journalistik, och när de gör det är det sällan de ens försöker vara objektiva och sakliga."

Här visar Lisa Magnusson hur lite hon faktiskt förstår av frågan. Festligt nog är påståendet om vad alternativ media sysslar med alldeles sant när det gäller denna sida, där jag som bekant huvudsakligen just bemöter det opinionsskribenter i etablerade medier skriver, men så kallar jag den inte heller någonting mer storslaget än "blogg". Samtidigt arbetar jag dock på Nya Tider, där vi verkligen ser till att skildra egna historier, som baseras på inkomna tips och alldeles egna efterforskningar och intervjuer.

Det som främst skiljer Nya Tider från exempelvis DN är inte arbetssätt eller storslagna principer, utan resurser. Själv tycker jag, och det har jag även hört från många läsare, att det vi lyckas leverera varje vecka håller en häpnadsväckande hög nivå, inte minst med tanke på just de blygsamma resurserna. DN har miljarder från Bonnier-koncernen i ryggen, men känner sig ändå nödgade att fabricera historier om brandmän från Boden och anställa Lisa Magnusson som ledarskribent. Aftonbladet, också utgiven av en stor koncern, har som främsta opinionskort hittat Anders Lindberg, och skapade tillsammans med övriga figurer Sveriges sämsta opinionssida, vilket inte vill säga lite.

Svenska Dagbladet, som till stor del lär läsas av vad vi kan kalla "gammelmoderater", har nyligen anställt Bilan Osman, av alla människor, som opinionsskribent. Uppenbarligen togs hon inte upp av SvD på grund av professionella kvaliteter, eftersom alla som frågade hur de tänkte, och då tog upp vissa av hennes ställningstaganden, avfärdades med hänvisningar till hennes kön och etnicitet. När personer på Twitter då påpekade att knappast någon hade nämnt dessa aspekter innan tidningen själv gjorde det, hävdade SvD:s "Social Media Manager" Hanna Österberg att hon redan rensat bland kommentarerna, vilket inte är tekniskt möjligt på Twitter. Efter denna lögn meddelade hon att det var dags att ta helg:






Frågan figurer som Magnusson och den mer verklige journalisten Niklas Orrenius borde ställa sig är snarare varför alternativa medier uppenbarligen attraherar och av många ses som oumbärliga. De traditionella mediernas opinionstexter, där vi kan inkludera det som sprids på "kultursidorna", behövs knappast, men det görs också riktig journalistik. Då är det ju tråkigt att de använder miljarderna för att i så hög grad förvrida verkligheten att människor mer eller mindre ideellt ställer upp för att skapa alternativ.

För övrigt tycker jag inte att min egen text här, som ni nu läser, är ett under av visdom och stilistik, men då ska man betänka att jag å andra sidan inte får betalt eller kallar mina små funderingar för "ledarartiklar".




10 kommentarer:

  1. Är Du verkligen SÄKER på att Lisa "förstår så lite av frågan"
    Kan det (konspriratoriskt!) vara så att detta är ytterligare et inlägg från vänsterkanten at förvilla tånkande`? Att medvetet, på det vanliga vänsterviset, kidnappa, stjäla ord och försiktigt förskjuta dess innebörd och betydelse hos allmänheten?
    Senaste lyckade stora insatsen inom det området är ju nästan generella användningen av "utmaningar" som synonym till stora svårígheter".
    Användningen av "svårigheter" är ju nästan minimal jämfört med "utmaningar som hörs/ses varje dag.
    Är inte så säker på att alla dessa vänsternissar/or är så korkade som ibl kan tyckas, de kanske bara vet exakt hur de skall stryra opinionen?
    Hör Täppas F i Ring P1! Mästaren inom området!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inne på p r e c i s samma linje. Man ska inte tro att PK skrivarna är "dumma" och inte förstår baksidor och konsekvenser av den här politiken. De får bra betalt helt enkelt. Jag kallar det för MBV (Mot Bättre Vetande)journalistik. Det enda man kan göra är att ställa relevanta frågor om och om och om igen och påpeka när de börjar blanda bort korten genom PK retorik om "allas lika värde" osv.

      Lasse

      Radera
    2. Nej då, jag kan alltid ha fel och detta är endast egna funderingar. Det är därför utmärkt med ett kommentarsfält, där andra synvinklar kan lyftas. Jag har dock läst tidigare alster av Magnusson i Metro och utgår därför också från dessa.

      Radera
  2. Nya Tider ä r häpnadsväckande välgjord och intressant! Ser blygsam ut i formatet om man jämför med DN men skalar man bort allt trams ur den senare så har man m y c k e t mer läsning i Nya Tider. Jag ser alltid fram emot onsdagens läsestund!

    Lasse

    SvaraRadera
  3. Foliehatt är väl att klä in sin hatt med aluminiumfolie. Det var aktuellt när jorden skulle gå under pga ultraviolett strålning i ozonhålet som man trodde växte.
    Det är alltså en drift med klimatalarmister.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, ok. Jag ska erkänna att jag själv alltid kommer att tänka på filmen "Signs" när jag hör ordet.

      Radera
  4. Eller var det till skydd mot elektromagnetiska fält från exempelvis mobilmaster, något som oroade så kallade elallergiker?

    SvaraRadera
  5. I din text refererar du att Lisa Magnusson skriver:

    "Finns det exempelvis en politisk slagsida inom medierna? Ja. Det beror på att journalistik utgår från humanistiska värden, och att de flesta som sökt sig till yrket därför också är vänner av den liberala demokratin."

    Det är på det här viset en stor del av journalistkåren förstår sig själv och sin roll i samhället. De tillskriver sig själva den upphöjda rollen som demokratins försvarare mot diverse otäcka antidemokrater.

    I verkligheten är det så att i huvudsak utgörs journalistkåren av vänsterliberaler, socialdemokrater och kommunister. Dessa politiska åsiktsinriktningar är överrepresenterade i journalistkåren. Det innebär att det som intresserar journalistkåren inte i lika hög grad intresserar dess läsare. Exempelvis har jag läst en del artiklar om mensaktivism. Ämnet intresserar mig inte ett skit. Om jag vore journalist skulle jag därför troligen inte skriva en rad om mensaktivism. För den sakens skull är jag inte antidemokrat. Däremot är jag mer konservativ än den genomsnittlige journalisten.

    SvaraRadera
  6. Det finns väl en hel del saker man kan säga om det här, men jag nöjer mig med att nämna fyra stycken :

    1. Hur mycket än Lisa och Niklas anser att DN ger en korrekt och objektiv bild av verkligheten så ändras inte det faktumet att majoriteten av folket inte har något förtroende för DN. Inte heller ändras det faktumet att förtroendet har sjunkit sedan Woldoraski tog över och började driva sin "agendajournalistik" .
    Och detta framgår svart på vitt i Förtroendebarometern.

    2. Det är ju bra att Lisa erkänner att gammelmedia har en politisk slagsida (vilket hon ju gör i det tredje citatet ).
    Frågan är då varför hon i det fjärde citatet anklagar alt-media för att inte vara objektiva och sakliga ? Menar hon att det är ok att ha en politisk slagsida om man heter DN , men inte om man heter exempelvis Nyheteridag ?

    3. Jag ska personligen dela ut en medalj till den personen som kan hitta en rubrik/artikel på någon av etablissemanget benämnd "hatsajt", som kan konkurrera med Aftonbladets rubrik "Benny Fredriksson tvingade skådespelerska till abort" .

    4. Det är oerhört förvånande att en person som till 100 % har exakt samma åsikter som sin chef anser att det minsann är högt i takt på arbetsplatsen...
    :/

    /W

    SvaraRadera
  7. Konspiration eller inte, det verkar vara ställt utom allt tvivel att journalister samlades på Grand Hôtel i Saltsjöbaden i slutet av åttiotalet för konferens (Popova och Gür). Det verkar vidare också ställt utom allt rimligt tvivel att åtminstone någon lyfte frågan om hur utlänningar skulle gestaltas. Även om man inte svor på sin mors grav med ett kranium i handen och undertecknade ett traktat med sitt eget blod kan det mycket väl lett till att man började tveka att skriva som det var.

    Jag hade DN som husorgan på Jutterströms tid men gick över till Svenskan sedan ultrakommunisten Ring hindrat utgivningen. Numera skulle jag varken använda Svenskan eller DN till att ens packa fiskrens i. Det finns väldigt få tidningar eller media överhuvudtaget som inte är "vänster". Jag skriver "vänster" inom citattecken då det längre handlar att slåss för de utsatta utan i den internationella solidaritetens tecken har man tappat [den moraliska] kompassen.

    SvaraRadera