onsdag 13 december 2017

Nisha Besaras varning inför kommande val




I Expressen är krönikören Nisha Besara tidigt ute med en rekommendation inför nästa års riksdagsval, och hon skriver om ett ytterlighetsparti som ska ha en destruktiv politik och inte vill landets bästa.

Nu känner jag mig inte särskilt träffad, eftersom jag aldrig har övervägt att rösta på Miljöpartiet, vars namn av någon anledning aldrig nämns. Det är svårt att föreställa sig ett så litet parti som har haft en mer destruktiv påverkan för Sveriges utveckling, än det där partiet som lyckas driva större regeringspartier i sin egen riktning i migrationspolitiken. Samtidigt har de inte behövt kämpa särskilt hårt, då Fredrik Reinfeldt mer än gärna öppnade gränserna, och Stefan Löfven varken förstår eller bryr sig nämnvärt om frågan.

Jag raljerar ovan och förstår naturligtvis vilket parti som åsyftas, även när textens inledning snarare verkar inspireras av 1990-talets Ny Demokrati:

"Ni som tänker använda er viktigaste rätt i en demokrati till att 'skaka om' och ni som tycker att svensk politik behöver 'drag under galoscherna'."

Jag tror att relativt få röstar på Sverigedemokraterna för att de vill "skaka om", men medieetablissemanget vägrar erkänna att en hel del svenskar faktiskt motsätter sig omfattande asylinvandring. Därför får vi de ständiga resonemangen om att det inte är något fel på de hederliga väljarna, eftersom övriga partier gärna vill ha tillbaka dem, men att de på något sätt har blivit lurade av den rasistiska och mer hårdföra partiledningen. I verkligheten är många av väljarna snarare mer radikala än denna partiledning. Besara bjuder även på den tankegången:

"Ni som tänker att det bara krävs nytt blod i riksdagen, men inte engagerar er politiskt själva, med ert eget blod, utan slarvigt slänger er röst på något destruktivt, utan att egentligen tillhöra den där lilla lilla klicken som verkligen tror på de destruktiva idéerna."

Att de som inte är aktiva i ett parti bara "slarvigt slänger" sin röst är en märklig tanke. Är de som röstar på andra partier så mycket mer seriösa och insatta? Faktum är att de som röstar på SD har visat sig vara oerhört aktiva på nätet och försvarar sitt parti mer nitiskt än andra partiers anhängare.


Utanförskap kan se olika ut. Att behöva umgås
med denne man är kanske inte alltid så roligt.


Nisha Besara vädjar till de förtappade:

"Snälla snälla, tänk om. Och försök att hitta er inre kompass. Den som säger till er att er röst är för viktig för att slängas bort. Att er röst ska gå till något som ni verkligen tror på och som är det bästa för vårt land."

Jag försöker alltid tänka kritiskt och ompröva egna hållningar, men den där kompassen leder mig ändå alltid till "extremhögern". Kanske tycker jag rentav att stoppad asylinvandring skulle vara det bästa för vårt land. Besara avslöjar ett alldeles fantastiskt väljarförakt. Jag tror inte att ens den miljöpartistiske väljaren nödvändigtvis är helt ovetande om partiets politik, utan kanske tycker att just Miljöpartiet har den bästa miljöpolitiken eller att fri invandring är oerhört viktigt. Vi kan också skönja idén om det där nya och spännande som de bakåtsträvande, som bor på bruksorter där tåget slutat gå, inte förmår ta till sig:

"Att vi har en hundraårig framgångssaga bakom oss, som fortfarande har massa potential att förbättras, utifrån den plats vi är på i dag och de människor som bor här i dag. Inte de som bodde här för hundra år sedan."

Det var å andra sidan inte asylinvandring som byggde Sveriges välstånd. Arbetskraftsinvandring från Italien och Jugoslavien bidrog förstås senare, men den situationen har vi sedan länge lämnat bakom oss. Besara är inte rädd för att vara infantil:

"Det finns många partier i Sverige som vill alla människor väl. Som försöker utifrån de idéer som de genuint tror på, att hitta ett sätt som fungerar för de flesta och som kommer att samtala och kompromissa och hitta lösningar som tjänar det här landet som är vårt."

Vi förstår att ovanstående beskrivning gäller sju av riksdagspartierna, men inte det åttonde, som tydligen vill människor illa och inte tjäna vårt land. Låt mig föreslå en annan tanke; att alla partier driver den linje de anser tjänar vårt land bäst, både Vänsterpartiet och SD? Besara tröskar vidare i sitt resonemang och det blir allt luddigare:

"Jag kan inte säga att ett ännu större ytterlighetsparti i riksdagen omedelbart blir farligt för Sverige. Men jag kan berätta för er om det som har hänt i andra länder.
Katastrofen randas inte under en första mandatperiod om ni tänker fullfölja er protest. Men jag kan berätta för er om det som har hänt i historien."

Det berättar hon inte, men vi kan gissa vad som åsyftas, och det är inte att invandringskritikern kanske just vill undvika det som "har hänt i andra länder". Ännu en gång vill jag referera till den franske författaren Renaud Camus, som förde fram begreppet "Det stora utbytet", men som också har skrivit boken "Adolf Hitlers andra karriär", som handlar om hur denne person efter sin död har kommit att användas:

"Hitler finns i alla våra fraser, som en omvänd referens och en symbol för det absolut negativa, och hans karriär som spöke, hans andra karriär såsom motpol, är förvisso mindre kriminell än den första, men har än större konsekvenser eftersom den betyder Europas död."

Denna taktik ser vi ofta i Sverige, där kritik mot massinvandring på något sätt måste mynna ut i förintelse, gärna formulerat just som "vi vet vad det har lett till i historien". Uppenbarligen tyckte Nisha Besara att den lilla varningen var så ödesmättad och begåvad att den även får utgöra avslutningen:

"Det finns en risk att vi inte kommer att förstå vad som har hänt förrän det är för sent. Det har nämligen hänt förr."

Vad som också har hänt förr, många gånger, är att socialistiska länder har dödat sina egna medborgare och liberala länder som USA har dödat andras.


Det kan vara hårt att förespråka
mångkultur i Sverige.


Vi bör dock betrakta Nisha Besaras ord utifrån vem hon själv är. Hon har varit chefredaktör för socialdemokratiska Dagens Arena, ledarskribent på socialdemokratiska Aftonbladet, sakkunnig hos Jens Orback (S) och chefredaktör för SSU:s Tvärdrag. Att hennes utbildning kommer från Södertörns högskola behöver kanske inte påpekas. Tydligen spekulerades det i att hon skulle bli kulturminister 2014, varför krönikör på Expressen inte är en särskilt imponerande titel. Nåväl, hon är ju även styrelsemedlem i bland annat Rättviseförmedlingen.

Besara är född i Turkiet, men kallar sig syrian, trots att vi här får lära oss att det är medborgarskapet som gäller. Festligt nog lämnade familjen Turkiet därför att hennes far ska ha varit "politiskt aktiv för den assyriska/syrianska minoritetens rättigheter och existensberättigande". Vi känner igen detta hyckleri från alla mediefigurer som kallar sig "kurder", men hatar svensk nationalism, samt förstås alla de som fördömer israeliska bosättningar på Västbanken, samtidigt som de bejakar arabiska bosättningar i Sverige.

En sak är dock alldeles sann: Ni ska rösta på det ni tror på och det som är bäst för Sverige!




Detta sägs alltså fortarande




Under många år upprätthölls en särskild tradition kring vissa datum av de svenska medierna. Exempelvis ansågs det vara viktigt, och oerhört fyndigt, att på Karl XII:s dödsdag den 30 november påpeka att denne kung tog med sig kåldolmar från Turkiet, vilket gjorde det pinsamt att okunniga nationalister hyllade honom, eftersom det visade att han var mångkulturalist. Det är alltid fel att hävda att avlidna personer skulle ha tyckt det ena eller det andra i dag, men att placera en person född på 1600-talet i en aktuell debatt blir särskilt absurt.

I dag är det som bekant Lucia och biskop Martin Modéus ser det som ett ypperligt tillfälle att i SvD framföra en poäng som var fånig och föga originell redan för 20 år sedan:

"Ofta betraktas lucia som det svenskaste av det svenska. Men detta firande är snarast ett titthål in i de dynamiska kulturinfluenser som präglar det samhälle som vi i dag med glädje kallar svenskt."

Att Lucia är ett italienskt helgon tror jag bestämt att vi har hört förut. Som om vi inte redan visste vart Modéus vill komma, förtydligar han sedan:

"Allt detta är exempel på hur 'typiska svenska traditioner' egentligen är vittnesbörd om att vi är – och alltid har varit – ett samhälle byggt av människor från många håll och med kontakter över hela världen. Men det glöms ibland bort när vi firar lucia med brasilianskt kaffe (odlat av portugisiska invandrare). Till kaffet serveras typiska svenska lussebullar kryddade med saffran från Marocko och med russin odlade i Kalifornien av mexikanska invandrare med en blandning av spanskt och urbefolkningsursprung."

Alla länder importerar varor, även Nordkorea, utan att nödvändigtvis se ned på den egna nationen och kulturen. Jag är övertygad om att få i Brasilien kräver en stor invandring från muslimska länder med argumentet att portugiser kom utifrån 500 år tidigare. Som vanligt blir det något av ett självmål då Sydamerika eller Nordamerika nämns i detta sammanhang, eftersom vi alla vet hur det gick för den befolkning som befann sig där innan européer anlände.

Därefter dyker en avslöjande formulering upp:

"Tillsammans blir dessa fenomen något vi kallar svenskt. Så fungerar det här, och så fungerar det i andra länder och över hela jorden – ett utbyte har alltid funnits."

Här menar Modéus sannolikt utbyte i betydelsen kontakter fram och tillbaka, men det är svårt att inte tänka på det folkutbyte som pågår i Västeuropa. En person som skrivit mycket på detta tema är den franske författaren Renaud Camus, som jag lyckades förmå att skriva en debattartikel för Nya Tider under rubriken "Folkutbytet och det tragiska fallet Sverige". Texten är mycket läsvärd. Camus inleder med sina personliga intryck, för att bland annat konstatera:

"Men Sveriges fall är särskilt tragiskt, mer extremt, mer vansinnigt. Ingenstans får man ett starkare intryck av en vilja att begå självmord, hos ett folk och en nation."

För att inse att det handlar om ett byte av folk, snarare än ett ömsesidigt utbyte av idéer, räcker det i vanlig ordning att gå till SVT:




Biskop Modéus fortsätter oförtrutet:

"En av grundbultarna i vårt svenska samhälle är alltså beredskapen att blanda influenser från olika håll – tillsammans med förmågan att integrera det nya i det gamla."

Självklart får vi influenser från olika håll, men det har tidigare inte krävt en omfattande invandring från vissa regioner. På 1700-talet var det franska inflytandet starkt, i dag det amerikanska, men påverkan skedde utan en fysisk placering av hundratusentals personer från dessa kulturer. Den bristande logiken syns också vid "pizza-argumentet", som går ut på att Sverige behöver omfattande asylinvandring för att få spännande mat, trots att vi har fler japanska restauranger än somaliska.

Svenska kyrkan är aldrig för blyg för att vara politisk, och även Modéus har förstås snappat upp den påbjudna retoriken:

"Visst ska vi tala om migrationens utmaningar, men det är en stor skillnad om vi talar om utmaningar utifrån utgångspunkten att det är ett egenvärde att ta emot så få som möjligt – eller utifrån utgångspunkten att Sverige kan och bör vara ett gott hem för många människor med skilda bakgrunder."

Utgångspunkten för all debatt i denna fråga måste alltså vara att Sverige bör se till att vara så mångetniskt som möjligt? Då behöver vi ju inte ha någon debatt överhuvudtaget, vilket i och för sig har varit den officiella hållningen under en längre tid. Dessutom är det maximerat inflöde som har varit ett självändamål, snarare än motsatsen. Få asylvurmare tittar på den globala situationen och drar slutsatser utifrån den, utan stirrar sig blinda på hur många som kan slå sig ned i just Sverige.

Jag förvånas faktiskt av att texter som Modéus fortfarande skrivs och publiceras, men det lär väl alltid finnas människor som följer den rådande linjen, utan att känna ett behov av att själv reflektera eller fundera på om katolska helgons ursprung eller import av varor har någon relevans för migrationsfrågan.



tisdag 12 december 2017

Ny möjlighet för Alexandra Pascalidou




Vi känner alla till Alexandra Pascalidou, vilket beror på att hon ogärna missar ett tillfälle att synas och att medierna alltid är beredda att ge henne möjlighet att uttala sig om det mesta här i världen. Nu har hon förstås producerat en bok om "Me Too", ivrigt marknadsförd av bland annat SVT, och blir som expert på även detta ämne inbjuden till Malou von Sivers i TV4.

Det blir som vanligt ett inslag om främst Pascalidous egen storhet, samt givetvis ett par påpekanden från huvudpersonen själv om hur stark hon är. Vi får också veta att hon har egna erfarenheter av övergrepp, vilket kan vara sant, men i Pascalidous fall inte behöver vara det.






Till att börja med bör Pascalidou kanske inte beklaga sig över att hennes "etnicitet har stått i vägen för hennes kön", då just etniciteten i hög grad har bidragit till den mediala framgången. Samtidigt ska jag tillstå att hon är tämligen verbal, vilket förstås också har bidragit. Hon kan lägga ut texten om precis vad som helst, även om det inte alltid finns någon större insikt bakom. Att manliga chefer inte skulle ha noterat henne som kvinna tror jag inte riktigt på.

Det intressanta kommer vid 03:20 i nästa klipp:





Direkt när Malou von Sivers nämner hederskultur, måste Alexandra Pascalidou avbryta henne med det något tröttsamma påståendet att den finns överallt. Självklart vill en person som lever på att hylla den så kallade "mångkulturen" inte tala om dess baksidor, ett beteende som vi har sett inte minst i Vänsterpartiet.

I verkligheten bottnar det som vi kallar hederskultur i ett tankesätt som är mycket främmande för den individualistiske svensken. Vi fungerar inte i klaner och vi känner inte att kvinnliga släktingars livsföring på något sätt återspeglar vår heder. Det händer att svenskar slår ihjäl sin fru, men de kan inte samla ihop ett antal bröder och farbröder för att hjälpa till. Ingen svensk tycker att en person som har mördat sin dotter eller fru återfår någon sorts heder, utan tvärtom blir denne helt stigmatiserad. I hederskulturen är det också så att exempelvis en far, som kanske innerst inne skulle vilja låta dottern välja sitt eget liv, utsätts för påtryckningar från släktingar, grannar och vänner på kaféet att göra någonting åt saken. 

Juristen Claudia Aziz, som kallar sig "vansinnigt arg kurd", blev i vanlig ordning just det:



Vi kan misstänka att en person med kurdisk bakgrund har mer insikt i och större engagemang för frågan om hedersrelaterat våld än en person som endast vill positionera sig rätt för att maximera den mediala exponeringen. Sannolikt vet Pascalidou mycket väl att hederskulturen är en speciell företeelse, men har man målat in sig i ett hörn och levt gott i det blir det lite obekvämt att vara alltför hederlig.



Sven-Erik Bucht (S) och engelskan


De mest kvalificerade på de högsta posterna?


Det har i medierna tidigare uppmärksammats att Näringsdepartementet, alltså skattebetalarna, har spenderat åtminstone 250 000 kronor för att undervisa landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i engelska. Var hans nivå ligger ett år senare framgår av exempelvis nedanstående lilla intervju:






Till att börja med kan man förstås ifrågasätta själva summan, då vi vanliga dödliga helt enkelt köper oss en kursbok i det språk som intresserar oss, för egna pengar, och sätter igång.

Framför allt är det dock häpnadsväckande att en minister, som inte bara ska ge intervjuer, utan också interagera med utländska kollegor, inte kan säga "avtal" eller ens "på olika sätt" på det språk som dominerar världen. Att behärska engelska är i dag närmast nödvändigt även för svenskar på lägre nivåer. När kostnaden för språkkursen uppmärksammades för ett år sedan sade Stefan Löfven:

"Det är bra att statsråd lär sig engelska, de behöver mer språkkunskaper." 

Eller så kanske man skulle ställa högre krav på statsråd? Min egen utbildning är internationell ekonomi och när jag därefter har sökt olika anställningar var det självklart att jag skulle kunna hantera engelska på en professionell nivå. Vanligen testades denna förmåga inte ens, eftersom det helt enkelt förutsattes och annars snart skulle visa sig. Inget företag skulle ha anställt mig om det först krävdes några hundratusen kronor för språkkurser.

På regeringens hemsida kan man se Buchts CV:



Jag vill inte överskatta vikten av universitetspoäng, och det finns en mängd duktiga och intelligenta människor som saknar sådana, men Sven-Erik Bucht är minister, med en månadslön på en bra bit över 100 000 kronor, och har alltså en kunskapsnivå som skulle vara otillräcklig för en stor mängd yrkesroller där lönen ligger på en fjärdedel.

På något sätt har vi vant oss vid att inte minst socialdemokratiska ministrar saknar all bildning, och ingen verkar kräva att de ens har kunskap om sitt eget område. Sven-Erik Buchts oförmåga att tala engelska vittnar också om någonting som kanske är mer oroväckande, nämligen en sorts ointresse för världen. Hur är det möjligt att leva i 62 år i Sverige, styra en kommun och sedan ta plats i riksdagen, utan att ha intresse av att lära sig något främmande språk? Hans engelska är så pass undermålig att vi kan anta att han aldrig tar del av utländsk press, vilket kraftigt begränsar hans förståelse av omvärlden. Nu har han en assistent som kan skjuta in "agreement" och "different ways", men har han tidigare aldrig rest utanför Sverige? Aldrig haft ett vettigt samtal med en person i ett annat land? Då är man definitivt fullständigt olämplig på någon av landets högsta poster.

Jag hävdar fortfarande att Socialdemokraternas oförmåga att attrahera intelligenta personer är ett demokratiskt problem, och det lilla klippet ovan är ett tydligt exempel, då vi har en minister som inte kan förmedla någonting utanför Sverige. Helst skulle jag vilja se att de politiska partierna tog ansvar för sina utnämningar, men då det inte lär hända kanske vi bör införa ett antal formella krav för ministrar, generaldirektörer och andra politiskt tillsatta poster. Högt på den listan ligger just kunskaper i engelska, gärna följt av någon sorts kunskap eller intresse för det aktuella politikområdet.




måndag 11 december 2017

Även Anders Lindberg vill fokusera på Ungern




Har svenska mediefigurer ingen som helst skamgräns, eller åtminstone en punkt där de känner att någonting blir lite för dumt eller långsökt? I går tittade vi på hur Alexandra Pascalidou ville vända blicken mot Ungern, av alla länder, när muslimer i Sverige hetsade och anlade bränder, och i dag vill Aftonbladets Anders Lindberg göra detsamma. Han lyckas rentav fokusera på samma person:

"För några dagar sedan publicerade den Ungerska parlamentarikern János Pócs en bild av en rostad hel gris på Facebook. I grisens brända kött hade texten: 'Ö VOLT A SOROS!!!' ristats in.
'Han var Soros!!!' Kring det svartbrända djuret står sex män och fyra kvinnor och ler vänligt. Att rosta en hel gris är en traditionell fest och deltagarna är glada."

Eftersom ovanstående är en tämligen märklig inledning på någonting som åtminstone ska inspireras av det som skedde i Göteborg, gör Lindberg sitt bästa för att skapa en sorts övergång:

"Jag kom att tänka på bilden av de leende människorna när jag hörde om brandattacken mot synagogan i Göteborg i förrgår. Att den brända grisen bär George Soros namn beror på att Soros är jude, att han i antisemitisk propaganda utmålas som en hemlig världshärskare. Därför ska han brännas."

Vi tar det igen. Soros är illa omtyckt av många människor av ett antal skäl, som inte handlar om hans etnicitet. Han stödjer så kallade frivilligorganisationer som transporterar afrikanska migranter till Europa och han finansierar exempelvis den svenska åsiktsmyndigheten Expo. Han har också verkat i östeuropeiska länder, och att just han får särskild uppmärksamhet i Ungern hänger sannolikt också samman med att han är född i landet.

Finns det då övertygade antisemiter som ser Soros som en del av en stor judisk konspiration för att förgöra Västvärlden? Visst, men det har fortfarande ingenting med de senaste händelserna i Sverige att göra.

Anders Lindberg gör ännu ett försök att skapa den där kopplingen som inte finns:

"Att judiska ungdomar i lördags tvingades fly från brandbomber mot sitt eget förhandlingshem handlar om samma sak."

Nej, det är sannerligen två olika saker. Den muslimska antisemitismen handlar dels om islam, dels om Israel och situationen i Mellanöstern.

Malmö, där det ungerska inflytandet
tydligen är särskilt stort.


Eftersom Anders Lindberg är en varm anhängare av muslimsk massinvandring, måste han fortsätta att fokusera på européer:

"I Ungern går den etablerade högern till val på att en kampanj mot George Soros, i Polen, Tjeckien och Slovakien finns judehatet ständigt närvarande, ständigt antytt i debatten.
Men även i Tyskland har det högerextrema partiet AfD börjat flörta med dessa krafter. Tiden när judehat självklart var något västerlandet lagt bakom sig är förbi."

Det är lite komiskt att vänstern så gärna vill stå upp för en miljardär och valutaspekulant, endast på grund av dennes etnicitet. Egentligen är det obegripligt att George Soros, av alla människor, utmålas som någon sorts hjälte och östeuropéer de skyldiga, när arabiska muslimer utför attacker i Västeuropa. Dessa krampaktiga försök kan endast förstås om man har klart för sig att figurer som Lindberg och Pascalidou vill se alla muslimer som offer, och hyser en särskild motvilja mot europeisk patriotism och motstånd mot asylinvandring. Endast med den utgångspunkten blir det logiskt att uppmaningar om att använda knivar och skjutvapen mot judar ursäktas, medan invandringskritik anses vara det absolut värsta en person, om denne är europé, kan yttra.


Ungerns premiärminister Viktor Orbán
har vägrat acceptera EU:s asylkvoter.


Föga förvånande lyckas Anders Lindberg identifiera socialdemokrater som själva ljuset i denna situation:

"– Jag anser att de som inte kan ställa upp på Malmös värderingar för allas lika värde kan fara och flyga. Vi har inte utrymme för dem, som Andreas Schönström (S) kommunalråd i Malmö uttryckte saken efter antisemitiska slagord vid en demonstration i fredags."

Samtidigt som hans lika socialdemokratiske företrädare Ilmar Reepalu mer än en gång anklagades för just antisemitism. Att bemöta ett hatiskt och våldsamt beteende hos nyanlända från Mellanöstern med en kommentar om "allas lika värde" lär inte få någon större verkan.


Marita Ulvskog (S) poserar med en bild av Marwan Barghouti,
dömd för mord, mordförsök och medlemskap i terrorgrupp.


Hyllningen av socialdemokrater fortsätter:

"I Judisk krönika 10 december intervjuas statsminister Stefan Löfven av Margit Silberstein. Där tänker han högt kring en fortsättning av Göran Perssons arbete med den stora Förintelsekonferensen 2020. Då skapades Forum för levande historia och en bok om Förintelsen skickades ut i en miljon exemplar."

Samtidigt som socialdemokrater har goda förbindelser med organisationer i Mellanöstern som vill driva ut varje israel i havet. Men visst, slå er för bröstet för att ni har konferenser och skickar svenska skolbarn till Auschwitz.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson
poserar med en karta där Israel är utplånat. Vid ett besök
hos Fatahs ungdomsförbund på Västbanken.


Jag har sagt det förut: Importerar man Mellanöstern, får man Mellanöstern. Ansvaret för att vi numera har självmordsbombare och talkörer på arabiska, om allt från knivar till det saudiska kungahuset, ligger på personer som Anders Lindberg och inte minst Stefan Löfven. Den sistnämnde tror fortfarande att detta på något sätt handlar om Tredje riket och att dess efterträdare sitter i den svenska riksdagen. Det är så oerhört fult att försöka flytta över detta ansvar på just de människor som i åratal har varnat för det som komma skulle, samtidigt som man utmålar sig själv som den goda sidan ännu en gång.





En julhälsning från Filip Dewinter (VB)




Från Antwerpen skickar i dag Vlaams Belangs veteran Filip Dewinter en julhälsning på Twitter. Någon kanske tycker att klippet nedan är något fånigt, men Vlaams belang är lite mer, vad ska vi säga, vildvuxet än exempelvis Front National. Samtidigt finns det en poäng i budskapet. Europa har alltid haft en stor mångfald, med en mängd språk och kulturer. Redan Belgien har tre officiella språk, och behöver inte nödvändigtvis ha arabiska som ett fjärde.






I detta sammanhang kan jag inte låta bli att också visa en bild från en annan av våra europeiska vänner, här på julmarknad:





Dagens citat: Stina Lundqvist


"Inte mer än att det i nuläget inte finns något som tyder på kopplingar till högerrörelsen."
Aftonbladet



Stina Lundqvist, vid Göteborgs åklagarkammare, vill inte uppge någon motivbild för attacken mot synagogan i Göteborg, men utesluter åtminstone en grupp.

Det är sannolikt första gången jag hör uttrycket "högerrörelsen", men vi kan anta att hon här åsyftar nationalsocialister snarare än kristdemokrater. Var det verkligen någon som på allvar trodde att en sådan gruppering blev vansinnig över USA:s placering av en ambassad? Det skulle till och med vara mer motiverat att poängtera att det inte kom ur "vänsterrörelsen", som rent statistiskt har en högre benägenhet att begå brott av antisemitisk karaktär. Dessutom har tre misstänkta förhörts och redan deras bakgrund lär göra motivbilden ganska tydlig.

Lundqvists kommentar påminner mig om allt det hyckleri som ägde rum vid terrordådet i Bryssel 2014, då bland annat följande personer ville ta politiska poänger inför valet till Europaparlamentet:

Birgitta Ohlsson (L):
"Fasansfulla dödsskjutningar vid judiska muséet Bryssel. Trolig antisemitisk attack 1 dag inför Europaparlamentsvalet." 

Caroline Szyber (KD):
"Fruktansvärda attacken i Bryssel visar att det är viktigt att rösta imorgon. För demokrati och värderingar som gör skillnad & mot hat."

Alexandra Pascalidou:
"Tragiskt med antisemitiska mord på Judiska Museet i EUs hjärta, Bryssel. Väck dem som sover i Europa! Rasismen kostar liv."

Erik Ullenhag (L):
"Tre personer mördade i antisemitisk attack i Belgien. Vedervärdigt och obegripligt. En påminnelse om vikten av att i dag rösta för tolerans."

EU-bloggen, skriven och läst av etablerade politiker och journalister:
"Förhoppningsvis blir det ett uppvaknande för en del angående vilka krafter som är på väg att röstas in Europaparlamentsvalet, partier som livnär sig på hat, förakt och fruktan för bl a judar."

Observera att ingen av ovanstående posörer menar att det är viktigt att rösta på partier som motsätter sig muslimsk massinvandring, utan givetvis deras egna partier som står för den där toleransen. Efter några dagar meddelades att den 32-årige islamisten Mehdi Nemmouche gripits, med en kalashnikov och en pistol av samma typer som de som användes vid morden. 

Att just vi, som motsätter oss denna utveckling, ska kopplas samman med dess uttryck är oerhört provocerande. Att kopplingen dessutom görs av de personer som driver på samma utveckling gör inte saken bättre.





Kristet pris till Fatemeh Khavari




Politiseringen av Svenska kyrkan och dess märkliga vurm för islam känner vi väl till. I dag meddelar Sveriges Kristna Råd, Equmeniakyrkan och Kristna fredsrörelsen att deras "Martin Luther King-pris" går till den afghanska aktivisten Fatemeh Khavari. Huvudkriteriet är att man ska "verka i Martin Luther Kings anda", vilket man tydligen gör om man är muslim och kräver att muslimer som saknar asylskäl och har fått avslag ska stanna i Sverige.

Den fullständiga motiveringen lyder:

"Som talesperson för Ung i Sverige har Fatemeh Khavari genomfört ickevåldslig kamp med dialog och rättvisa som riktmärke och visat på styrkan i att möta hat med kärlek. Genom en sittstrejk som började på Mynttorget i Stockholm mobiliserade Ung i Sverige och Fatemeh unga ensamkommande i kampen att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Fatemeh har med sitt ledarskap lyckats hålla samman en snabbt växande rörelse. Trots hat står hon upp för dem som behöver det mest, de som tidigare inte haft någon röst – i sann Martin Luther King-anda."

Motiveringen känns minst sagt krystad. Att "kampen" inte innehåller våld är tydligen något som ska belönas, men på vilket sätt för man dialog när man ockuperar ett torg och formulerar ett antal krav? Mest bisarrt är kanske påståendet om kärlek, då gruppens krav om uppehållstillstånd inte är mer kärleksfulla än när jag säger att de ska lämna landet. Att man håller upp bilder med hjärtan borde inte vara tillräckligt för en sådan klassificering.

Självklart har Fatemeh lärt sig vad som går hem i Sverige, som när hon kommenterar detta pris:

"Jag känner mig stolt och får väldigt stor styrka av det här priset för att fortsätta kämpa för allas lika värde."

Nej, du kämpar för att en viss grupp ska bo i Sverige, vilket har mycket lite med allas lika värde att göra. Motiveringen att hon "står upp för de som behöver det mest" är också märklig, då hon snarare står upp för dem som hon känner etnisk samhörighet med. Faktum är att hon själv inte ens är ensamkommande, utan kom hit med hela familjen då en äldre broder, ett så kallat ankarbarn, hade skickats till Sverige och fått uppehållstillstånd. Familjen bodde i Iran, där Fatemeh är både född och uppvuxen. Genom bedrägeriet kallat "ensamkommande flyktingbarn" fick Sverige alltså ytterligare en egentligen iransk familj utan asylskäl.

Uppenbarligen ska vi inte heller ta detta pris på allvar. 2016 gick det till...Malena Ernman.




söndag 10 december 2017

PVV: "Vi har fått nog!"




Den 20 januari ska nederländska PVV genomföra en demonstration i Rotterdam under parollen "Genoeg is genoeg" (Det är nog nu). Demonstrationen riktar sig mot premiärminister Mark Rutte och hans koalitionsregering, där hans högerliberala VVD regerar tillsammans med socialdemokratiska PvdA.

Det handlar alltså om en sorts motsvarighet till vår egen "Folkets demonstration", och PVV har inför manifestationen producerat ett videoklipp, där vi hör Geert Wilders tala:






Dagens citat: Alexandra Pascalidou



Den mångfaldigt prisbelönade mediefiguren, som bland annat är expert på mångkultur, analyserar de senaste händelserna i Sverige.

I verkligheten är det svårt att hitta någonting som har mindre att göra med arabiska talkörer i Malmö, flaggbränning i Stockholm och brandattacker i Göteborg än kritik mot Soros i Ungern. Det ligger närmare till hands att tro att Sveriges import av Mellanöstern här ger oss scener som påminner om Mellanöstern. Eftersom Pascalidou knappast kan beröra islam eller asylpolitik, blir som vanligt Ungern en populär måltavla, egentligen för att de tillsammans med Polen motsätter sig asylinvandring från muslimska länder och "mångkulturell" propaganda. Kritik mot George Soros verksamhet, där han bland annat stöder organisationer som för migranter över Medelhavet, måste inte heller handla om antisemitism.

Det är också mycket symptomatiskt att makthavare i Europa pekas ut, medan makthavare i Mellanöstern tydligen är helt oskyldiga till regionens hat. En person som Viktor Orbán skulle alltså ha en större en skuld än både arabvärldens och Israels ledare. Pascalidou kunde åtminstone ha valt Donald Trump, som visserligen inte är antisemit, men alltid ett populärt hatobjekt i svenska medier.


På Västbanken såg det ungefär som i Malmö och andra
arabiska städer. Att protesterna skulle ingå i ett ungerskt
sammanhang är inte alldeles tydligt. 


Låt oss sammanfatta vad som faktiskt har hänt. En amerikansk president aviserar att USA:s ambassad i Israel ska flyttas från en stad till den stad som Israel självt ser som sin huvudstad, något som även tidigare presidenter har utlovat. Det borde egentligen inte väcka någon större uppståndelse, men precis som karikatyrteckningar måste det leda till upplopp och aggression. Människor som befinner sig i Sverige, och definitivt borde ha andra prioriteringar än var USA förlägger sina ambassader, skanderar om knivar, skjutningar och referenser till 600-talets stordåd. När Myanmar flyttade sin huvudstad till Naypyidaw 2005, eller Kazakhstan till Astana 1997, såg jag inte en enda människa i detta land rasa.



Socialdemokrat analyserar SD:s valfilm


Catharina Bråkenhielm bor på Orust,
där beskrivningar av storstädernas förorter
kanske känns främmande.


I går noterade jag en liten debattartikel, som visserligen inte publicerades i en större tidning än Bohuslänningen, men trots allt var författad av en riksdagsledamot. Catharina Bråkenhielm (S) vill kommentera Sverigedemokraternas senaste valfilm, och låt oss börja med att titta på den:







Bråkenhielms inledande analys är ungefär vad vi kan vänta oss:

"Sverigedemokraternas senaste valvideo är en svartmålning av Sverige, den svenska modellen och hela vårt samhälle. Åkesson går i ett mörkt och hotfullt landskap och pratar om ett Sverige som faller sönder. Han menar att det pågår ett inbördeskrig och självklart är hans analys att allt är 'massinvandringens' fel. Och de demokratiska partiernas. Och PK-medias."

Det är märkligt och något patetiskt att det endast är invandringskritiska partier som, när de tar upp problem, anses "svartmåla" eller "utnyttja" en situation. Bör inte ett politiskt parti redogöra för vad man vill förändra i ett samhälle? Har vi aldrig hört en socialdemokrat kritisera aspekter av Sverige?

Det är också tämligen felaktigt att säga att just SD skulle svartmåla "den svenska modellen", då partiet snarare är en anhängare av den och ser att den hotas av de senaste decenniernas politik, inte minst på migrationsområdet. Att medierna har en stor skuld till utvecklingen är ingen överdrift.

Bråkenhielm är inte ensam om språkbruket, men hon gör ändå bort sig när hon slänger in "de demokratiska partierna", något som Jimmie Åkesson givetvis inte skulle säga och framför allt är fel i sak. SD må ha en viss toppstyrning, men är knappast mindre demokratiskt än Socialdemokraterna.

Därefter spårar det ur fullständigt:

"Han presenterar inga fakta, inga källor. Bara känslor och rena lögner, enligt ett känt nazistiskt recept. Enligt Joseph Goebbels ska argument vara 'råa, tydliga och kraftfulla - och tala till känslor och instinkter, inte till intellektet. Sanning är oviktig och fullkomligt underordnad taktik och psykologi'."

Vi talar alltså om en kampanjfilm, propaganda om man så vill, som skulle vara mindre effektiv om den bestod av endast statistiskt malande. Samtidigt saknas knappast statistik som talar för Åkessons analyser. Låt oss bortse från den tröttsamma referensen till Tredje riket och fokusera på hur intellektuella Socialdemokraternas kampanjer är:







Mer känslor än statistik även där alltså, "enligt känt nazistiskt recept". I texten får vi sedan det snömos vi har vant oss vid i dessa sammanhang:

"Det Sverige som beskrivs i videon finns inte. Självklart har vi problem som måste lösas. Integrationen måste bli ännu bättre. Sysselsättningen bland unga med utländsk härkomst ska öka. Men det går att hålla två tankar samtidigt i huvudet; Sverige är ett av världens bästa länder att leva i och samtidigt ska vi fortsätta att arbeta för att göra det ännu bättre."

Problemen ska alltså lösas, på ett magiskt sätt, men bör inte nämnas. Jag är oerhört trött på att höra politiker vifta bort migrationsrelaterade problem och säga att de knappt finns, utan försvinner när jobb "skapas" och integrationen "blir bättre". Att Sverige har en relativt hög levnadsstandard, borde inte ses som att vi har en sorts marginal att bli sämre. Vi är många som inte tror att omfattande asylinvandring är ett framgångsrecept.

Så kommer då de mer socialdemokratiska argumenten:

"Sverigedemokraternas politik är inte på något sätt 'Sverigevänlig'. De vill sänka skatten för dem som tjänar mest, skära i välfärden med hela 13 miljarder kronor och försämra arbetsrätten."

Å andra sidan betyder inte "sverigevänlig" nödvändigtvis socialdemokratisk politik, särskilt inte när partiet har lyckats slå rekord i asylinflöde. Den uppskattade kostnaden för detta inflöde varierar, men den är definitivt många gånger högre än de där 13 miljarderna oavsett hur man räknar. Vänstersidan har överhuvudtaget ett märkligt sätt att förhålla sig till ekonomi, där man inte kombinerar utgifter och intäkter, och ser en skattesänkning som en utgift.

Bråkenhielm återvänder till sina känslor och tillmälen:

"SD:s video är fruktansvärd. Den spelar på människors oro i strävan efter att sälja sin rasistiska propaganda. SD har inga lösningar på de påhittade problemen."

Men sådana lösningar har Socialdemokraterna? Med ännu en mandatperiod tillsammans med Miljöpartiet? Kampanjfilmen innehöll förstås inte någon rasism, men det är också intressant att problemen, som fanns några rader tidigare i texten, nu tydligen är "påhittade".

Det hela avslutas med en tydlig lögn:

"Jimmie säger i videon att valet nästa höst står mellan de demokratiska partierna och SD. Där har vi total samsyn. Nu är det du som ska välja vilket Sverige du vill ha."

Nej, det sade han inte. Även efter Catharina Bråkenhielms text kommer jag nog att välja ett Sverige där Miljöpartiet inte tillåts förstöra landet.



lördag 9 december 2017

RT rapporterar om svenskt förortskaos


De flesta västeuropeiska städer upplever numera liknande fenomen; bilbränder, attacker mot räddningstjänst, islamiska demonstrationer och terrordåd. Sverige väcker dock viss uppmärksamhet internationellt, sannolikt för att situationen här har skapats snabbare och vårt etablissemang fortfarande slår sig för bröstet på grund av asylinvandringens omfattning.

I dag bjöd den ryska kanalen RT på ett litet reportage:





Det är nyttigt att ta del av utländska skildringar, eftersom vi nog i viss mån har vant oss vid att handgranater används och skottlossningar regelbundet äger rum i våra större städer. Svenska mediefigurer älskar att kalla liknande reportage för överdrivna, men låt oss ännu en gång titta på siffrorna för skottlossningar i Norden, där vi till exempel kan notera att en stad som Göteborg har fler skottskadade än övriga Nordens huvudstäder tillsammans:




Det är för övrigt lite förvånande att socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren säger det han säger, och ens vågar ställa upp i RT, kanalen som Aftonbladets Anders Lindberg mer än en gång har sagt att man inte ska titta på och framför allt inte referera till.

I detta sammanhang vill jag påminna om hur det såg ut i Malmö så sent som i förrgår. Det intressanta är inte att muslimer är arga och vill döda, utan att bilderna alltså kommer från en stad i dagens Sverige:






fredag 8 december 2017

Identitetspolitisk idioti avslöjar något viktigare


Cissi Wallin

I dag bjuder Metro på ett av dessa inlägg där jag står i valet och kvalet om huruvida det överhuvudtaget är värt att kommentera. Det är egentligen för dumt och tomt för att bemöta, samtidigt som det omfattar resonemang som inte är alldeles ovanliga.

När mediefiguren Cissi Wallin vill säga att hon "skäms för vår vita självupptagenhet" är det också lätt att misstänka att det handlar om att söka uppmärksamhet och den där "klickjakten". I vanlig ordning anger jag länken, men man kan välja att inte gå in på den. Allt detta till trots, vill jag omnämna texten, eftersom den, som sagt, följer en vanlig tendens inom identitetsvänstern.

Vi får veta:

"Om en enda vit tjejkompis till börjar prata om att hon på oklart vis ska rädda världen genom att åka på yogaläger på Bali så kräks jag vågrätt. Och om denna maniska rädsla för att äta vanliga jävla livsmedel fortsätter ta fokus i så många vitas medelklassmuppars liv vet jag ärligt talat inte vad jag blir kapabel till. Vi har det så bra, så aningslöst förspänt att vi har tid och ork att uppfinna icke-problem och sen bygga en hel livsstil kring att framställa dessa som verkliga utmaningar i vår lallande vardag."

Låt oss ta ytterligare en passage:

"Som när min unge skar upp foten på ett dricksglas på förskolan, eftersom personalen 'plastbantat' skoningslöst. För att ett gäng vita muppar med alldeles för få reella problem hade krävt det. Jag skäms över vår självupptagenhet. Klart jag gör. Den vita tomheten, yrvakenheten."

Vad Cissi egentligen beskriver är förstås inte hur "vita" fungerar, utan möjligen vad som sysselsätter medelklassmänniskor i hennes egen krets. Att på detta sätt koppla mentalitet till ras är glasklar rasism, men det är som bekant identitetsvänsterns signum. Jag gissar att en person som (den svarta kvinnan) och miljardären Oprah Winfrey har färre "reella problem" än jag själv och de flesta etniska svenskar. Det som anses viktigt på Södermalm är inte nödvändigtvis betydelsefullt för alla vita människor.

Med sin vite man på något evenemang.


Rasismen i ovanstående resonemang illustreras också av förminskningen av alla "icke-vita", som tydligen inte anses kunna intressera sig för yoga, livsmedel eller vikt, utan samtliga lever i en ständig kamp för basal överlevnad. Det är dock sant att vi globalt sett har det relativt bra i Sverige, men de sociala trygghetssystemen omfattar alla, oavsett rastillhörighet.

Dessutom, vilket ofta verkar glömmas bort i Västvärlden, har många människor det bra i "icke-vita" länder som Japan, Sydkorea, Singapore, Kuwait och Saudiarabien. I länder som Indien finns en betydande medelklass som omfattar många miljoner människor.


Indiska kvinnor på shoppingtur.


I hopp om att kunna provocera och få uppmärksamhet skriver Cissi Wallin ihop en idiotisk text, något hon troligen själv i någon mån inser. Dock avslöjar den någonting viktigt i den västerländska mentaliteten, som präglar inte minst Sverige, och ligger bakom den förödande asylpolitiken. Det finns en märklig tankegång, där människor av annat ursprung än det europeiska anses sakna allt ansvar och egen handlingsförmåga, vilket gör att det åligger dessa européer att ta hand om övriga etniciteter. Sverige anses vara bäst i världen, en "humanitär stormakt" dit alla vill, och det är därför vår skyldighet att få in så många människor som möjligt i landet där alla problem löses.




Det är också endast européer som genomsyras av denna tendens till konstant självspäkning. I Japan och Saudiarabien sitter man inte och ifrågasätter sitt eget existensberättigande eller debatterar hur mycket bättre länderna skulle bli med ett maximerat inflöde från andra kulturer.




Geert Wilders gratulerar Vlaams Belang




I år fyller Vlaams Belang 40 år. Det har varit en resa med både uppgångar och nedgångar, men partiet finns kvar och kämpar vidare för självständighet och mot den pågående massinvandringen till Flandern.

Jag visar Geert Wilders hälsning nedan främst för att jag själv alltid blir glad av att se de nära banden mellan de patriotiska partierna i gruppen Nationernas och friheternas Europa. Ännu en gång vill jag också uttrycka min frustration över att vårt eget SD i Europaparlamentet i stället valde samarbete med partier som brittiska UKIP och italienska Femstjärnerörelsen, när de har oändligt mycket mer gemensamt med PVV, Vlaams Belang, Front National, FPÖ och övriga i ENF.






Den intresserade kan också titta på Vlaams Belangs eget klipp om de 40 årens höjdpunkter. I inledningen ser vi partiets grundare Karel Dillen uppmana medlemmarna att de i valet mellan att vara knähund och pitbull ska vara pitbull:







torsdag 7 december 2017

Europas konstanta skuld


Två personer från andra afrikanska länder
infångade av libyer. 


Vänstern har länge haft svårt för att kritisera makthavare i utvecklingsländer, såvida det inte har rört sig om regimer där USA kan ges den egentliga skulden. När nu det som jag brukar kalla för nyvänstern dominerar debatten, kan fenomenet sägas i stället följa rasindelningar, där européer, eller varför inte "den vite mannen", är roten till allt ont som sker i världen. Det är ingen slump att hela vänstern mobiliseras när USA invaderar Irak, medan någon miljon döda i Kongo-Kinshasa passerar tämligen obemärkt.

När asylfanatikern Malin Björk (V) intervjuas av vänstersidan ETC om situationen för flyktingar i Libyen, och en uppmärksammad slavmarknad, är det inte svårt att se samma mönster. Vi blir därför inte heller förvånade över vem som ska skuldbeläggas:

"Situationen i Libyen är ett politiskt haveri där EU är en av de medansvariga aktörerna. Oförmågan att komma överens om hur man ska fördela flyktingarna på ett värdigt sätt har lett till att allt krut lagts på hur man ska stoppa människor från att ta sig till EU."



Malin Björk


Vi når snart det totala hyckleriet:

"Men enligt Malin Björk blir de kritiska rösterna i EU-parlamenten mot den förda politiken allt fler, både bland vänstern, gröna och liberaler. Det finns en oro för vad som händer när EU:s yttre gränser i praktiken förflyttas till andra länder – så som har skett först genom avtal med Turkiet och sedan Libyen."

Det är intressant att samma människor som gärna lyfter fram döden på Medelhavet, där skulden också läggs på EU, kommer med samma anklagelser när EU faktiskt försöker stoppa just trafiken på detta hav. Skälet är naturligtvis att de inte vill se någon yttre gräns överhuvudtaget, eftersom invandringen till Europa alltid är målet.

Malin Björk är förstås inte ensam om denna analys inom vänstern. På Politism bjöd den svårt identitetsmarinerade Mohammed Ryback på samma resonemang:

"Ilskan borde också riktas mot EU som gör avtal som gynnar skurkregimer, för att hålla flyktingarna borta. Som faller för rasistisk populism. Och vår egen regering som också är medansvariga när lagliga vägar för flyktingar att ta sig till Europa försvinner."

Kravallvänsterns Nabila Abdul Fattah och Mohammed Ryback i Almedalen:
"Träffar vi andra icke-vita blir det som en slags solidaritet – vi måste hålla ihop". 


Om vi ska falla in i samma rasfixerade språkbruk som identitetsvänstern håller högt, så handlar detta alltså om araber som säljer svarta afrikaner till araber i Afrika. Dessa afrikaner har rest på den afrikanska kontinenten för att ta sig till Libyen, i Afrika. Det förtar inte det faktum att de behandlas oerhört illa där, men vad har EU med detta att göra? Varför är den självklara lösningen att drabbade människor ska bosätta sig i Europa?

Nöden i världen är alltför stor för att samtliga problem ska kunna lyftas över till, och magiskt försvinna i, Europa. En av männen som säljs på den omtalade slavmarknaden sägs komma från Nigeria, ett land med runt 185 miljoner invånare. Skulle Europa kunna ha fri invandring från Nigeria? Eller alla de andra länder varifrån människor söker sig till Medelhavet? Om inte, måste det alltså finnas en gränskontroll, antingen vid den europeiska eller afrikanska kusten.

Observera hur ovanstående debattörer inte nämner den aspekt som Västvärlden möjligen kan lastas för när det gäller Libyen; de militära insatser som fick Moammar Gaddafi avsatt, vilket snabbt ledde till det förväntade kaoset. Man kan misstänka att det för nyvänsterns asylvurmare skulle bli alltför obekvämt, då de skulle tvingas välja mellan en despot och dagens situation. Självklart är det oändligt mycket lättare att som vanligt klandra européer och mer angenämt att förespråka öppna gränser.

Av samma skäl talar vi fortfarande om den europeiska slavhandel som ägde rum för ett par hundra år sedan, och rasaktivister ur den svenska identitetsvänstern vill gärna fokusera på "Sveriges roll i slavhandeln" och "Sveriges koloniala historia". Samtidigt har jag aldrig hört en enda vänstermänniska nämna Mauretanien, där man uppskattar att minst 150 000 människor hålls som slavar. Mycket sällan nämns situationen för gästarbetare, som närmast behandlas som slavar, i de rika gulfstaterna. Det beror på att figurer som Mohammed Ryback är relativt ointresserade av lidande i tredje världen när förtrycket inte kan kopplas till européer på ett eller annat sätt.