söndag 18 februari 2018

Ohederliga Karin Olsson




I riksdagen hyllade Kent Ekeroth (SD) för ett par dagar sedan Ungern, något som retade upp vänstern och förstås liberaler:






Att han dessutom nämnde George Soros ledde till det som alltid händer när just denne spelare kritiseras:


SKMA:s idioti lyftes också av DN:s Niklas Orrenius:



Det viktigaste är inte att Kent Ekeroth själv råkar vara jude, även om det gör talet om "antisemitism" ytterligare lite mer bisarrt, utan som vanligt att en miljardär och valutaspekulant ska försvaras just på grund av dennes etnicitet. Det är alltså hans försvarare som alltid drar upp det etniska kortet, inte hans kritiker. Resonemanget som alltid används, också av SKMA denna gång, är att kritiken mot Soros följer en antisemitisk mall eftersom han kritiseras för att arbeta mot nationalstaternas intressen.

Problemet är att George Soros anses göra just detta, bland annat genom att försöka stoppa Brexit och maximera antalet migranter till de europeiska länderna. Att han agerar enligt en stereotypisk mall är dock knappast hans kritikers fel, särskilt inte eftersom de vanligen inte blandar in någon större konspiration eller ens hans etnicitet. Om en annan miljardär, säg Warren Buffett, gjorde samma sak, skulle han med all sannolikhet få samma kritik. Själv råkar jag vara både jovialisk och göteborgare, men det hänger inte nödvändigtvis samman.

Expressens Karin Olsson tar i dag ohederligheten till en ny nivå på Expressens kultursida, där kulturskribenter som vanligt gärna uttrycker sina tankar kring politik.

"Folket som en gång bekämpade turkarna, slåss nu mot de vänsterliberala krafterna med judar som George Soros i spetsen, mässade Ekeroth när han fått slut på ungerska glosor. Just ordet 'judar' utelämnade han, men vi vet ändå alla vad det är han vill få sagt."

Karin Olsson skriver inte att Ekeroth är jude, men vi förstår att det är vad hon vill ha sagt i sin antisemitiska attack. Så kan man ju också citera någon. Varje gång någon vill angripa Björn Söder, kanske de inte nämner att han är skåning, men det följer mallen där alla skåningar anses vara rasister.

Det är dock egentligen en annan linje i Karin Olssons text som stör mig mest, eftersom den kanske hörs ännu mer frekvent än försvarandet av Soros förehavanden. Rubriken "Varför pratar en Sverigevän ungerska i riksdagen?" tar fasta på en oerhört tröttsam fyndighet, som utvecklas i ingressen:

"Det är ironiskt att Kent Ekeroth kallar sig för Sverigedemokrat. Han avskyr ju sitt land, djupt och innerligt."

Nej, det är inte ironiskt, utan tämligen naturligt att någon som vill ett land väl också kritiserar företeelser i landet. Att man ogillar exempelvis likriktade medier eller politiker, innebär inte att man avskyr ett helt land eller folk. Tanken är nu så väl inarbetad att även jag, som aldrig kallar mig "sverigevän", kan få detta som "motargument" i de mest skiftande sammanhang.

Detta är i sanning ett sätt att blanda bort korten. Den som förnekar att det finns en svensk kultur och att denna landyta tillhör hela världens folk, ska inte få kritiseras, medan den som vänder sig mot ett medialt och politiskt etablissemang får höra att den avskyr landet. I verkligheten finns det förstås knappast något som är mer fientligt mot ett land än att förespråka massinvandring, då det krossar själva basen för en nation. Det går att återhämta sig från några års militär ockupation, medan några decenniers asylinvandring sätter djupare spår.


Viktor Orbán.


Anledningen till att många av oss tycker att inte minst Ungern och Polen är på rätt väg handlar inte om Soros, utan om att dessa länder står upp för de egna nationerna och motsätter sig försöken att förstöra dem. Sverige har som bekant valt att på egen hand bedriva en särskilt extrem invandringspolitik, men ett antal östeuropeiska ledare motsätter sig även de kvoter som EU vill tvinga på dem. Om dessa sade Ungerns premiärminister Viktor Orbán:

"De skulle hänga mig i närmaste lyktstolpe här i Budapest om jag gick med på något sådant."

Detta borde det svenska etablissemanget ta till sig, istället för att oroa sig för att en miljardär får kritik.



fredag 16 februari 2018

Centerpartist bjuder på spretigt inlägg om asylpolitik



Att Martin Ådahl nu ville posera i Aftonbladet kan hänga
samman med att han kandiderar till  riksdagen i år.


I dagens Aftonbladet skriver centerpartisten Martin Ådahl "Därför är burkaförbud både dumt och farligt". Det lite roliga är att jag egentligen håller med honom i just den frågan, om än från en annan vinkel, men när han sedan svävar vidare, nästan godtyckligt, till andra aspekter av asylpolitik får vi de vanliga nonsensargumenten och föreställningarna.

Faktum är att Ådahls inlägg är så spretigt och fånigt att den enda anledningen till att jag kommenterar det beror på Jimmie Åkessons något otydliga utspel i frågan. Redan då kände jag att detta verkligen inte var någonting som SD borde lägga energi på, särskilt inte om det ska hanteras på ett tämligen tafatt sätt.

Det finns fullständigt logiska skäl till att inte tillåta maskering på allmän plats och de är så pass självklara att de inte behöver diskuteras eller kopplas till islam. En person som här använder niqab, just burka har jag aldrig sett, ska definitivt inte vara här, men att förbjuda själva symbolen är bra mycket mer tandlöst än att få ut individen ur landet. Dessutom är det en mycket liten grupp som verkligen bär just detta plagg, eftersom också de som måste manifestera sin ideologi vart de än går gärna vill vara attraktiva, kunna kommunicera med andra människor och inte se ut som fullständiga utomjordingar. Även hijabister har dock helt främmande värderingar, men det skulle vara lika meningslöst att förbjuda det plagget.




Det enda som Ådahl alltså egentligen får alldeles rätt i är att detta handlar om signalpolitik. Att förbjuda "burka" låter som ett motstånd mot islam, men i verkligheten blir det helt meningslöst om man inte bekämpar dess utbredning mer handfast.

Festligt nog, trots att han hade en liten legitim poäng, måste Ådahl blanda ihop allting redan från början:

"I dagarna har den danska regeringen kommit med ett 'burkaförbud' och de danska socialdemokraterna föreslagit 'asylförbud', förbud att söka asyl på plats i Danmark."

Det förstnämnda är verkligen signalpolitik, medan det sistnämnda är en mycket kraftfull åtgärd, som jag länge velat se i Sverige. Ådahl menar att det som förenar de båda förslagen är att de inte skulle gå att genomföra i praktiken, vilket alltid är ett mycket svagt och lite märkligt argument. Den som använder detta grepp säger att denne inte kan komma på något principiellt problem, men inte har tillräcklig fantasi för att se hur det skulle ske. Hur ett maskeringsförbud ska upprätthållas behöver inte förklaras, och ett "förbud" mot att söka asyl i landet är inte svårare än att man helt enkelt inte behandlar dessa ansökningar.

Ådahl menar dock att inte heller själva signaleringen fungerar, vilket förstås förklaras med klyschan om "originalet", som är så trött att jag hörde den redan i fransk politik för 20 år sedan, då Olivier Besancenot, ledare för Revolutionära Kommunistiska Ligan, förklarade exakt samma sak för de borgerliga partier som han menade närmade sig Front National:

"Varenda gång händer samma sak. I bästa fall går några väljare tillfälligt över från det extrema partiet, men förr eller senare stärker bara signalpolitiken det extrema 'originalet' än mer."

Jag tror inte att det stämmer, utan enbart används som ett sätt att försöka förhindra att andra partier agerar på ett visst sätt i vissa frågor. Det ligger närmare till hands att tro på det omvända scenariot, där personer som aldrig i livet skulle rösta på exempelvis Sverigedemokraterna, med allt de förknippar med namnet, gärna välkomnar liknande förslag i sitt eget parti. Att ett parti anses extremt för att det vill begränsa invandringen, är inte mycket värt när det kommer från ett parti som inte ser "30 miljoner nybyggare" som ett problem.




Ådahls eget recept är om möjligt än mer utnött:

"Den enda metod som visat sig fungera för att minska stödet för extremisterna är att våga erbjuda en annan lösning på problemen, en annan vision, som skapar en så livlig debatt att de extremas agenda får stå tillbaka."

Visst, fri invandring som kombineras med sönderslagen arbetsmarknad och avskaffad välfärd är förvisso "en annan vision", men ett scenario som sannolikt attraherar få svenskar. Dessutom har taktiken använts i åratal, där vi matades med hur positiv all asylinvandring är, och nu befinner vi oss här där det "extrema" partiet är dubbelt så stort som Centerpartiet. För att understryka vilken föga originell tänkare han är, bjuder Ådahl förstås på den sedvanliga liberala omvärldsanalysen:

"Det är så vi sett början till en 'liberal våg' med bland annat Emmanuel Macron i Frankrike och Justin Trudeau i Kanada."

Macron valdes inte som ett resultat av en "liberal våg", utan för att han i Frankrikes valsystem kom att stå mot Marine Le Pen, som ännu inte kan samla över 50 procent av väljarna. Det var alltså inte bara liberaler som valde honom, utan även högern och vänstern. Högerkandidaten Jacques Chirac vann presidentvalet 2002 med 82 procent av rösterna, vilket inte berodde på ett rekordstort stöd för honom själv, utan på att han då stod mot Jean-Marie Le Pen, och följaktligen fick det samlade etablissemangets röster, från höger till vänster.

Justin Trudeau valdes till premiärminister 2015, men med tanke på de utspel han har bjudit på sedan dess, från feminism till förringande av terrorism, är jag tveksam till att han blir omvald.


Emmanuel Macron och Justin Trudeau på en bild som
älskades av liberaler och allehanda vänstermänniskor.


Att läsa Ådahls text är lite provocerande, eftersom där inte finns en enda tanke som inte redan har sagts av etablissemanget närmast dagligen i flera år:

"Redan i dag visar analyser av media, tvärtemot vad som ofta påstås, att vi nästan bara pratar invandringens problem och kostnader. Sällan påminns vi om att det ändå är en stor majoritet av utlandsfödda som jobbar och har gjort så länge, att prognoser visar att nyanländas jobb behövs för att klara välfärden med en äldre befolkning."

Nonsens. Gruppen utlandsfödda har lägre sysselsättningsgrad än befolkningen i helhet, vilket gör framför allt asylinvandringen till en nettoförlust, och då har vi ändå inte ens tittat på de grupper där frekvensen ligger särskilt lågt. Ohederlig argumentation kring denna fråga har vi hört sedan Erik Ullenhags mantra "600 000 utlandsfödda går till jobbet varje vecka", vilket möjligen var sant, men inte tog hänsyn till vad nettoeffekten blev.

Som den centerpartist och liberal han är, tänker Ådahl sig att allt löses med "reformer":

"Men det är en grundläggande skillnad mellan att det finns problem som skapats av en felaktig politik och att det alltid är problem med invandring, även om man gör de vettiga och riktiga reformerna."

Nej, invandring i sig behöver inte skapa problem, men det är inte en framgångsrik modell som Ådahl heller vill se. Vi skulle kunna ha en begränsad arbetskraftsinvandring av utbildade personer från välfungerande kulturer, men Centerpartiet vill fortsätta ha en enorm asylinvandring från huvudsakligen muslimska länder. Det skapar ofrånkomligen en mängd problem, alldeles oavsett hur man organiserar instegs- och låglönejobb. Ådahl är inte rädd för att leta halmstrån:

"Jämfört med Sverige har Danmark dubbelt så många jobb som nyanlända kan konkurrera om utan gymnasieutbildning. Runt om i Sverige finns goda exempel: Västra Götaland fick nyanlända specialistläkare som minskade läkarbristen. Falkenberg lyckades vända sitt ”utsatta område” så att det ströks från Polisens problemlista."

Om vi bortser från att Danmarks asylinvandring är en bråkdel av Sveriges, är en allt mindre kvalificerad arbetsmarknad inte ett framgångsrecept. Man brukar säga att man kan lösa arbetslösheten i morgon om man bara förbjuder grävmaskiner, vilket kanske inte ens är sant, men där poängen är att visa hur lätt det är att gå tillbaka i utvecklingen. Det är utmärkt om utländska läkare här kan minska en brist, men då skulle det vara oändligt mycket mer rationellt att rekrytera sådana specifikt, istället för att ta in tiotusentals helt okvalificerade i hopp om att få några läkare på köpet. Det låter också bra att ett utanförskapsområde åtminstone formellt kunde lämna kategorin, men då glömmer vi förstås de områden som ständigt tillkommer.

Varje gång någon försöker argumentera för omfattande asylinvandring blir det uppenbart hur de går tillväga. Man fastställer först att så absolut ska ske, för att sedan leta lite var som helst efter perifera eller ologiska argument. Det skulle nästan vara hederligare att helt enkelt säga att ordet "öppenhet" tilltalar en på ett filosofiskt och bildligt plan, och att det därför ska appliceras på allt, oavsett konsekvenser i den tråkiga verkligheten.

Å andra sidan älskar även Martin Ådahl att tala på detta sätt, vilket gör att vi kan avsluta med den humor som skapas av hans egen kampanjfilm:






Danmark, Sverige och Anders Lindberg




I kvällens Aktuellt visades ett inslag om Danmarks invandringspolitik, följt av ett samtal med Alice Teodorescu och nyligen befordrade Anders Lindberg. Som bekant har Danmark inte bara avsevärt lägre asylinvandring än Sverige, utan också en öppen debatt om frågan, och skillnaderna i våra länders förhållningssätt blev smärtsamt tydliga när Mads Fuglede från borgerliga Venstre intervjuades. Programledarens frågor, liksom själva rubriken, var dessutom mycket svenska:







Både intervjun och den efterföljande debatten visar på en helt avgörande skillnad. Fuglede pratar om verkligheten och konkreta följder, medan både programledaren och senare Anders Lindberg istället pratar om tonen och hur samtal ska föras. Även programledarens frågor åskådliggör problemet:

"Är det inte ganska generaliserande att säga så...?"
"Är inte det där diskriminering...?"
"Den här beskrivningen som du målar upp är ju ändå kontroversiell..?"

Att hon på fullt allvar verkligen slänger in "socioekonomiska faktorer", och hänvisar till hur Isabella Lövin (MP) ser på saken, gör inte den svenska insatsen mindre pinsam.

Därefter blir det då äntligen dags för Anders Lindberg att kommentera inslaget och han är, som sagt, helt upptagen av vad som ska få sägas, och Fugledes hela resonemang ska avfärdas på ett mycket typiskt sätt:

"Jag är lite glad att vi inte har den här drängstugenivån på samtalet i Sverige."

Han är förvisso känd för att ha alldeles fel mycket ofta, men hans första inlägg vittnar om att hans logiska tänkande ligger på ungefär samma nivå som den twittervänster han också tillhör:

"Sedan tycker jag att den argumentationen han har, den hänger inte riktigt ihop heller, för han säger så här: Svensk industri är någonting som är väldigt bra och svenskt näringsliv är väldigt bra. Det har ju också att göra med att det är exportindustri, det är ett öppet land, att vi har varit öppna mot omvärlden under lång tid."

Återigen, att ha en exportindustri har absolut ingenting med asylinvandring att göra, ens om man försöker blanda ihop allt under "öppenhet". Självklart sammanfattar Lindberg den danska "retoriken" som "obehaglig" och "konstig". Att han sedan framhåller "humanistisk grundsyn" som det väsentliga förvånar föga.

Alice Teodorescu, som vanligt betydligt skarpare än den vänstermänniska hon för tillfället ställs inför, påpekar just problemet med att hellre vilja ha en viss ton i framställningen än att angripa faktiska problem.

Anders Lindbergs oförmåga att analysera samhällsproblem är tämligen ökänd, men hans fixering vid hur "samtalet" ska föras delas av många och förklarar en hel del av Sveriges nuvarande situation. Man kan förstås tycka att det retoriskt och känslomässigt är fel att tala om att ett land "allt mer blir som Mellanöstern", men det är ett problem i verkligheten och de flesta människor förstår rätt väl vad som avses.




måndag 12 februari 2018

SVT förklarar hedersförtryck för barn


Bildsättningen var knappast slumpmässig,
lika lite som valet av intervjuperson.

När SVT ska förklara ett fenomen som hedersförtryck blir det förstås lite knepigt, och en viss kreativitet måste till. I Barnkanalens "Lilla aktuellt" togs ämnet upp den 8 februari, men jag noterade det först nu, genom en diskussion på Twitter.

Viktigare än att förklara fenomenet, blir i vanlig ordning att inte "underblåsa främlingsfientlighet":





Det första man reagerar på är naturligtvis att de verkligen har letat upp någon som har lämnat Jehovas vittnen för att förklara ett fenomen som sägs drabba minst 100 000 ungdomar, varav de flesta givetvis inte kommer ur kristna sekter. Värre är egentligen att de med denna manöver dessutom helt misslyckas att förklara vad hedersförtryck faktiskt innebär.

Hedersförtryck får vanligen värre följder än att man förlorar vänner på Facebook, och går längre än "utfrysning". Så vitt jag vet har ingen avhoppad Jehovas Vittne ännu blivit mördad, än mindre av hela släkten.

Till och med inslagets Rania Braimok, som alltså arbetar med frågan, känner sig tvungen att relativisera genom att understryka att "det är väldigt många olika som drabbas". I vad som kanske ska vara ett försök att beröra den förbjudna aspekten för att inte helt haverera, säger programledaren därefter att det "enligt experter" är vanligare "bland barn som är födda utomlands eller har föräldrar som är födda i andra länder", vilket också är en vilseledande relativisering. Faktiskt hedersförtryck kommer inte från Latinamerika eller Sydostasien. I de fall där döttrar verkligen har mördats i Sverige intar kurder en särställning, även om vi 2005 hade det afghanska fallet Abbas Rezai, där det istället var dotterns pojkvän som mördades.




SVT tyckte sannolikt att det var mycket listigt, och helt nödvändigt, att hitta en pursvensk, men genom valet av Vera förringar man problematiken. Jag vill inte heller förringa hennes upplevelse, och hon har säkerligen begränsats på alla möjliga sätt, men det är inget typiskt fall av hedersförtryck. De flesta som utsätts för det skulle inte ens våga visa sitt ansikte på tv, av rädsla för att elda på släktens vanheder och ilska.

För säkerhets skull avslutas inslaget med kommentaren "men hedersförtryck kan vara väldigt annorlunda för andra personer", vilket inte riktigt skapar mer klarhet.

De flesta vuxna ser sannolikt igenom SVT:s krumbukter, men ett barn har knappast hunnit lära sig hur våra statsmedier fungerar. Om SVT bara har ängslig förvirring att bjuda på, kan de hellre helt undvika att försöka förklara samhällsutvecklingen för barn.




söndag 11 februari 2018

När vänstern klagar på missvisande begrepp


Adolfo Diaz är lärare i journalistik.


På vänstersidan ETC ville i dag Adolfo Diaz säga någonting om hur språket används för att förvrida sanningen om migrationen. Eftersom han själv av allt att döma är synnerligen vänster, blir analysen därefter, och av naturliga skäl har han inte mycket att komma med. Det är något patetiskt hur upprörda dessa människor blir, och avslöjar hur bortskämda de faktiskt är i debatten, när någonting för en gångs skull inte helt presenteras enligt deras egen linje.

Särskilt komiskt är vilket uttryck som upprör Diaz:

"Beskrivningen 'illegal invandrare' sprider sig. Från att i princip bara ha använts av sverigedemokrater ropar nu även moderater, bland dem partiledaren Ulf Kristersson, efter hårdare tag mot gruppen."

Som om uttrycket "papperslös" skulle ligga närmare sanningen. Problemet är som bekant inte att dessa personer råkar sakna identitetshandlingar, utan att de befinner sig utan tillstånd i ett land. Det går nästan inte att föreställa sig ett tydligare försök att flytta sympatin till den som bryter mot regler, än att förvandla personen till ett offer för att denne saknar "papper". Ni förstår alla vad som komma skall:

"En anledning till detta är semantisk. En människa kan uppehålla sig i ett land utan tillstånd att vara där, befinna sig där illegalt. Hon kan begå illegala gärningar. Men en människa kan inte vara illegal."

Detta eviga argument är så oerhört dumt, och de som använder det förstår inte ens semantiken. Personen ifråga har alltså invandrat illegalt, vilket gör att denne beskrivs som "illegal invandrare", där ordet snarare syftar på invandringens art än människans. Samtidigt upprörs ingen av att vi talar om "kriminella", bara för att de råkar begå kriminella handlingar.

Adolfo Diaz varnar för att beteckningen kan leda oss på farliga vägar, men att beskriva situationen som en brist på papper leder ju oss å andra sidan bort från all verklighet. Efter en irrelevant utläggning om säsongsarbetare i USA, sannolikt infogad för att vår röde vän ska kunna förkasta kapitalismen och använda ordet "profit", är det dags att redogöra för hur vägen blir farlig:

"Men det grundläggande problemet återstår. Den som klassificeras som illegal förvandlas till en brottsling, degraderas från gruppen samhällslydiga medborgare. En redan utsatt grupp får genom epitetet sin ställning försvagad ytterligare. Blir lättare att se ned på och angripa. Blir ett hot. Och det som är ett hot måste bekämpas."

I en mer verklig och rationell värld är det svårt att se någon som bryter mot samhällets lagar som "samhällslydig medborgare", men kanske betyder ovanstående rader något för en asylvurmare inom vänstern. Rånar man en bank eller bara undanhåller lite skatt, förpassas man också till den där gruppen som måste bekämpas, precis som när man bryter mot utlänningslagen.

Något som utmärker många vänstermänniskor som vill debattera är att de har svårt att hålla någon röd tråd eller ens förstå vad ett argument är. Diaz slänger in frågan om etnisk profilering med exemplet tunnelbanekontroller, vilket man absolut kan problematisera, men som inte har särskilt mycket med illegala invandrares benämning att göra, för att sedan raskt övergå till ett lite ologiskt påstående utan grund:

"Det finns också ett annat problem med föreställningen om vad som utgör ett hot som har bäring både på samhällsnivå och på individnivå. Enligt Aviva Chomsky finns nämligen risken att den negativa bilden av den 'illegale invandraren' spiller över på andra grupper av invandrare, det vill säga i första hand på dem som delar samma yttre karakteristika som den 'illegale'."

Nästan lika ogrundat kommer jag då att påstå att det snarare förhåller sig precis tvärtom, att legala invandrare som kanske har bott i landet i decennier drabbas av den ovilja som närvaron av tiotusentals illegala skapar. Om utländska ligor, falska asylsökande romer från Balkan och afghaner utan asylskäl drar runt på gator och torg, finns det förstås en risk för att alla med utländsk bakgrund dras över en kam. För övrigt finns det gott om personer med utländsk bakgrund som är kritiska till invandringspolitiken och gärna skulle se varenda illegal deporteras omgående.

För övrigt är Aviva Chomsky amerikan, och jag måste tydligen ännu en gång påpeka att man inte utan vidare kan applicera amerikanska fenomen och analyser på Europa. Jag kan tänka mig att många mexikaner lätt blandas ihop med mexikaner som befinner sig i USA illegalt, men den som ser exempelvis en arab i Sverige utgår troligen från att denne antingen är asylsökande, har fått uppehållstillstånd eller helt enkelt är svensk medborgare.

Det är dock inte svårt att misstänka att Adolfo Diaz, likt många figurer av samma snitt, ser det hela som en kamp där den goda sidan består av alla invandrare och asylvurmare, och den onda av rasister.


Att dela fyndiga bilder från AFA
är inga problem i dessa kretsar.


Som sig bör, blir det sedan dags för nästa avvikelse från en eventuell tråd, med en irrelevant referens till en amerikansk psykolog:

"Enligt honom finns det inbyggt i oss människor att i första hand lita på dem som tillhör den 'egna gruppen'. Synen på 'andra', på den som kommer från andra länder eller andra kulturer, färgas däremot oftare av en föreställning om personen som hotfull. Det som är hotfullt ger i sin tur upphov till känslor som ilska, ogillande och rädsla. Detta leder i sin tur ofta till förakt och en syn på den andre som 'sämre än vi'. En föreställning som i värsta fall kan trigga igång våld."

Visst, om vi nu låtsas att det har med saken att göra, kan det finnas en sådan aspekt vid synen på personer med utländsk bakgrund. Det är dock ett egentligen naturligt fenomen, och fördomar lär skapas i alla kulturer mot de som avviker på något sätt. Vi får åtminstone tacka Diaz för att vi denna gång slapp det obligatoriska "förr var man misstänksam mot någon från grannbyn".

Det ska mot slutet bli precis så patetiskt som det kan bli när asylvurmare uttalar sig i frågan:

"Eller som EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström svarade när Donald Trump på Twitter kritiserade AP:s beslut att förbjuda termen 'illegal invandrare' och undrade vad de annars skulle kallas:
'Vad sägs om ’människor’?"

Mycket fint och helt meningslöst som alternativ. Det är inte svårt att förstå varför dessa människor så ogärna diskuterar asylfrågan. Mot slutet får vi några termer som Diaz menar "balanserar mellan beskrivning och värdering", i verkligheten sådana som han inte tycker överensstämmer tillräckligt väl med den egna värdegrunden:

Flyktingström
Har använts för att namnge de migrationsrörelser från konfliktdrabbade områden till säkrare regioner, men kan också skapa bilder hos mottagaren av miljontals människor som okontrollerat tar sig över det egna landets gränser och i slutänden bilden av ett hot.

Han ska egentligen vara tacksam även för detta ord, eftersom det också förskönar verkligheten, och invandringskritiker istället talar om "migrantströmmar". Det är ju långt ifrån alla som verkligen kan kallas "flyktingar", från personer från fattiga länder i Afrika till våra egna afghaner från Iran. Observera hur Diaz bara inte kan låta bli att ljuga ens i sina små förtydliganden, där alla dessa migranter som egentligen söker sig till bättre levnadsvillkor i största allmänhet, plötsligt alla kommer från konfliktdrabbade områden. Att det behövs miljontals människor för att tala om "ström" är förstås nonsens, då även 163 000 personer är en hel del för ett land som Sverige.

Kvotflyktingar
En kvotflykting kan betraktas som en person som ett land tvingats ge uppehållstillstånd, men har i praktiken beviljats uppehållstillståndet av samma orsaker som den som fått det via en asylprocess.

Det vet vi alla, och som vanligt är analysen helt felaktig. I själva verket är en kvotflykting i avsevärt högre grad "en riktig flykting", jämfört med de personer som bara råkar komma till Sverige med olika sorters historier. Det ordet är nog det sista en asylvurmare ska klaga på.

Flyktingkris
Betecknar precis som ovan de migrationsrörelser som uppstod i kölvattnet efter kriget i främst Syrien, men till skillnad från andra 'kriser' i närtid – till exempel flyktingkrisen i samband med Jugoslavienkriget i början 1990-talet, då fokus låg på att minska mänskligt lidande – kom 2015 års 'flyktingkris' i första hand att beteckna ett europeiskt problem, något som drabbade Europa, inte de flyende. På samma sätt blev flyktingkrisen i Sverige också en 'svensk kris' i svensk media.

Också detta är en mycket utnött och fånig analys, även om vi här slapp raljerandet kring "systemkollaps". Självklart blir det en kris för Sverige och Europa när fler människor kommer än som ens praktiskt går att hantera. Lika självklart är att situationen är värst för de som måste fly, men europeiska politiker har faktiskt endast ansvar för de egna länderna och befolkningarna. Irans ledare ligger inte sömnlösa över gängkrigen i Mexiko.

Låt mig avslutningsvis ge några exempel på när begrepp i högsta grad har använts för att förvrida verkligheten, och de skulle kunna bli många fler. De är inte nya för er, men jag lyfter dem som en kontrast till vad vänstern tycker är missvisande. Här är några av de vanligare och deras egentliga innebörd:

Öppenhet
Omfattande asylinvandring

Rasism, främlingsfientlighet, högerextremism, fascism
Kritik mot förd invandringspolitik

Utmaning
Problem

Ensamkommande
Afghansk/iransk man utan asylskäl

Människosyn
Att förespråka omfattande asylinvandring

Alla människors lika värde
Alla människors rätt att bosätta sig i Sverige


Just det, kära asylvurmare, är ni säkra på att ni verkligen vill skärskåda språkets användning?



lördag 10 februari 2018

Fatemeh Khavari hos Vänsterpartiet




Bland allt som var osunt på Vänsterpartiets kongress, hörde kanske ändå valet av invigningstalare till de mest bisarra inslagen. Som så ofta blir redan presentationen intressant, där asylfanatikern Christina Höj Larsen berättar vad dagens Vänsterpartiet ser som "folkrörelse":







Samlingen figurer, huvudsakligen äldre svenska kvinnor och de afghanska männen själva, är någon sorts rörelse, men jag betvivlar att kampen för amnesti för män utan asylskäl är vad som främst engagerar befolkningen i stort. Observera att Höj Larsen verkligen säger att dessa personer "har rätt till en framtid i Sverige". Hur då? Räcker det att fysiskt ta sig till en plats och ljuga sig in för att ha en moralisk och självklar rätt till den?

Att listiga Fatemeh Khavari direkt tog sig fram till en mottaglig riksdagsledamot med sina krav förvånar knappast, utan det verkligt sjuka är hur Höj Larsen berättar om det. Följande ansågs alltså som beundransvärt och mycket charmigt:

"Hur länge ska vi behöva vara här? En vecka, innan ni ändrar er?"

En tidigare hörd tanke möttes rentav av applåder:

"Om det inte går, får jag väl bli statsminister."

Vad dessa vänsterpartister ser som rätt och riktigt är så fullkomligt främmande att även jag häpnar, trots att jag borde vara luttrad. Vi måste komma ihåg att detta alltså handlar om personer som har tagit sig till andra sidan jorden, inte för att de måste fly något, utan för att det blev känt att det fanns ett land där rätt lögner kunde ge en högre levnadsstandard.



Avsaknaden av asylskäl är själva anledningen till att man ljuger om ålder och ursprung. Det är i sin tur skälet till att de ska utvisas till Afghanistan, trots att de har levt i Iran, vilket nu har blivit ett eget argument, då "de aldrig har varit där". Åldern "17 år" uppges därför att man även utan egentliga asylskäl kan få uppehållstillstånd som "alternativt skyddsbehövande", dels för att ett barn anses mer utsatt i största allmänhet, men också för att det då krävs ett "ordnat mottagande" i hemlandet, eller snarare i Afghanistan.




Det är alltså denna kategori som Vänsterpartiet tycker bör genomföra "skolstrejker" och få bostäder.

Fatemeh själv är dessutom ett av de minst behjärtansvärda fallen. Hon har levt med sin familj i Iran i hela sitt liv, och begav sig tillsammans med dem alla till Sverige när den broder som skickats som ankare fått uppehållstillstånd. Han hade inga asylskäl och resten av familjen hade det definitivt inte.


Svenskar, alltid redo att kuvas.


Jag är lite nyfiken på hur Vänsterpartiet här resonerar. Det är ju inte Miljöpartiet vi talar om, utan om ett parti som till stor del består av ideologiskt drivna individer och ett antal oreformerade kommunister. Därför har jag svårt att tro att det bara skulle handla om att Fatemeh är en beundransvärd person med ett lika beundransvärt mål. Möjligen är tanken att positioneringen ska dra till sig muslimska röster, och då finns det stora volymer att hämta från Socialdemokraterna.

Samtidigt tror och hoppas jag att det för afghanrörelsen kan vara ett strategiskt misstag att i så hög grad förknippas med ett parti, en koppling som synts även tidigare.

Det blir sedan äntligen dags för stjärnan själv, som egentligen är ett mindre intressant fenomen än de svenskar som vill stödja henne i alla lägen och skickar små hjärtan för varje lögn. Hon agerar rationellt och förslaget, även om lögnerna ofta är väl lätta att genomskåda för den mindre naive svensken, och jag tror att arrogansen förr eller senare blir hennes fall.

När varje "argument" är välkommet,
blir barn plötsligt erfarna byggarbetare.


Att stå och läsa från en mobiltelefon är vanligt inom nyvänstern, men det är ett föga medryckande grepp. Precis som vi kunde förvänta sig är var och varannan mening i den där mobiltexten förljugen:

"Det skapar flyktingar som rör sig i motsatt riktning. Det skapar mig, det skapar tusentals ensamkommande som tar sig över många gränser, för att söka trygghet i dessa länder." 

Återigen, Fatemeh kan inte med godaste vilja beskrivas som "flykting". Det är dock lite roligt att hon råkar nämna att de tar sig över många gränser, det vi andra kallar tiotalet säkra länder, eftersom det verkligen inte är trygghet de i första hand söker i norra Europa. Jag tror inte heller att det är bidrag, utan just möjligheten att få permanent uppehållstillstånd genom några grundläggande lögner. Kopplingen till svensk vapenexport har hon knappast kommit på själv.

Det är lite provocerande varje gång dessa aktivister ska beskriva eländet i Afghanistan. Det är förvisso dit de ska utvisas, men för minst hälften av gruppen beror det på de egna lögnerna vid ankomsten till Sverige. Man bör se hela företaget som en chansning, en investering, som ibland misslyckas. Då beger man sig från Iran till Sverige, i hopp om högre avkastning, och det hela slutar i Afghanistan. Tråkigt för den enskilde, men en risk denne borde räknat med.


Amir var tidigare stor mediefavorit genom sitt twittrande.
Denna dag blev han dock lite väl bekväm, och tweeten nådde
utanför de beundrande kretsarna.


De avslutande raderna om att ha "förlorat tron på demokratin" är lika patetiska som de andra. Formellt sett är asyllagstiftningen framtagen av demokratiskt fattade beslut, och att vägra lyda denna lagstiftning har absolut inte med demokrati att göra. I verkligheten är det naturligtvis inte de inlärda fraserna om "mänskliga rättigheter" och "demokrati" som driver Fatemeh Khavari, utan enbart ren egennytta.




fredag 9 februari 2018

Liberalers eviga arrogans


Morgan Olofsson (L) poserar här mer bokstavligt
framför sitt nästa mål.


Morgan Olofsson är en tidigare mediefigur, som haft en chefsposition på SVT, men nu kandiderar till riksdagen för Liberalerna. Då partiet dansar strax över riksdagsspärren kan han möjligen behöva lite draghjälp och har med sin medievana, och gissningsvis kontakter, fått in en debattartikel på Aftonbladet. Att redan rubriken "SD växer – nu måste vi skydda demokratin" är tämligen paradoxal brukar representanter för de "anständiga" och "demokratiska" partierna inte förstå.

Vi får snart veta att det är rättsväsendet som ska ta itu med oönskad opinion:

"Det är dags för oss verkliga demokrater att inse allvaret i det hot som partiet utgör. Vårt rättsväsende är i många avseenden svagt och vi måste göra mer för att skydda demokratin.
Två förslag är särskilt viktiga och bör införas omgående: stärkt grundlagsskydd och en rättssäker författningsdomstol."

I sig är inte en författningsdomstol någonting märkligt, då flera länder har en sådan, men det lite speciella är att Morgan Olofsson alltså vill instifta en sådan enbart för att ett invandringskritiskt parti ligger högt i opinionen. Visserligen ligger Liberalerna själva runt 5 procent, men vi vet sedan länge att dessa människor går runt med en förvissning om sin egen storhet, där själva ordet "liberal" räcker som ett mantra för att visa att man alltid har rätt.

Den kandiderande politikern lyckas som så många andra diskvalificera hela sitt budskap genom den där förkärleken för infantilt språkbruk:

"Kritiken av SD utgår alltför ofta ifrån dess bruna rötter i nazism och fascism. Men vi behöver inte gå till historien för att se det bruna. Om vi i stället tittar på SD:s partiprogram syns tydligt den bruna tråd som delar upp människor i vi och de på det sätt som fascister och auktoritära krafter brukar göra."

Och tydligen behöver vi inte gå till Henrik Arnstad för att få analyser av detta slag. Observera hur det blir något av ett självmål när även floskeln "vi och de" ska användas, av samme person som just har skrivit om "oss verkliga demokrater", som måste använda domstolar för att hantera "dem". Den liberale kandidaten försöker åtminstone förklara var fascismen kommer in:

"Gränsen går mellan den som tillhör den svenska nationen och den som bara har ett medborgarskap, mellan infödd och den som bara är assimilerad. Assimilerad är den som talar flytande svenska, lever i enlighet med svensk kultur och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan."

Personligen tycker jag förstås inte att detta är fel. Ska vi verkligen upplåta utrymme och resurser åt människor som inte har något större intresse för språket, vars lojalitet ligger hos islam och hemlandet blir den mentala utgångspunkten? På vilket sätt kan den personen överhuvudtaget ses som svensk?

För att en vänstermänniska, eller varför inte en självgod liberal, ska kunna ta till sig principen utan att känna hur 1930-talet är tillbaka, bör vi som vanligt kanske vända på det. Om jag flyttar till Iran, vägrar lära mig farsi och fokuserar på svensk klädkod och predikar den protestantiska kristendomens lov, är jag i någon mening då del av den iranska nationen? Om jag där varje dag uttrycker mitt förakt mot de infödda och förbjuder släktingar att umgås med dem? Nej, då har jag inte där att göra, och än mindre få mitt uppehälle betalt.

Från mannen som bekämpar "vi och dom-tänkande" får vi sedan:

"Vi demokrater suddar tvärtom ut gränserna mellan människor."

När fraser når denna grad av tomhet blir jag ofta lite provocerad. Framför gärna vilka åsikter du vill, men motivera det då med riktiga besked och någon sorts logik bakom. "För mig som liberal..." och "sudda ut gränserna mellan människor" betyder helt enkelt inte någonting. Det är ju inte heller endast de där otäcka främlingsfientliga som skapar barriärer, utan även de som fokuserar på islam och noga ser till att döttrarna inte umgås med ursprungsbefolkningen. Att man suddar ut nationella gränser innebär dessutom inte att alla människors mentala och kulturella gränser omedelbart försvinner och att vi alla automatiskt uppgår i en varm och regnbågsfärgad kram. Även om det "för någon som liberal" är en mer angenäm verklighet.


Här får Morgan Olofsson krama om ingen mindre
än Expo:s styrelseledamot Kerstin Brunnberg.


Så småningom kommer Olofsson till själva kärnan:

"I Sverige finns ingen författningsdomstol som försvarar de grundlagsskyddade mänskliga rättigheterna. Vad händer då om Jimmie Åkesson vid makten i strid med yttrandefrihet utkräver lojalitet mot nationen? I Sverige kan grundlagen ändras på nio månader. Det räcker nämligen med ett extraval mellan två omröstningar i riksdagen. Vad händer då med de mänskliga rättigheterna om SD vill lägga in lojaliteten mot nationen i grundlagen?"

Här ska man betänka vad som faktiskt sägs. Till att börja med krävs en majoritet i riksdagen för att genomföra lagändringar, något som SD knappast lär få på egen hand. För att ändra på grundlagen krävs mycket riktigt två val, vilket gör att befolkningen i praktiken alltså måste rösta för denna ändring. Vad Olofsson vill se är helt enkelt en spärr mot att förändringar han själv ogillar ska införas, oavsett vad väljarna, alltså medborgarna, råkar tycka. Denna makt ska utövas av ett antal jurister, där personer som Anne Ramberg och Viktor Banke ska stå över val och väljare.

Vi lever i märkliga tider, där demokrati i dag handlar om inställning i invandringsfrågan, medan de "verkliga demokraterna" vill använda jurister för att reglera opinionen. Det är inte svårt att associera till de kommunistiska diktaturer som gärna kallar sig "folkdemokratier", eftersom de har en annan definition av demokrati, som inte handlar om fria val och yttrandefrihet.

Morgan Olofssons förkärlek för floskler blev än tydligare när jag ville diskutera med honom på Facebook:



Även den för Liberalerna och Centerpartiet mycket känsliga frågan om hur de egentligen tänkt bilda majoritet skulle viftas bort med samma fraser:



Jag är ingen, men detta är alltså en person som söker förtroende som en av 349 lagstiftare. Å andra sidan var Annie Lööfs pressekreterare Hannes Hervieu knappast bättre på Twitter. I de flesta fall är en pressekreterare en smidig person som försöker släta över en chefs lite yvigare uttalanden, men Hervieu väljer den omvända taktiken, och vill istället håna alla som inte råkar vara liberala jetsettare. På Twitter tyckte han att det var mycket roligt att raljera kring de som krävde honom på besked i regeringsfrågan:








Detta, vänner, är hur er överhet talar till er, och hur "Alliansen" väljer att besvara frågor om regeringsunderlaget. I botten ligger förstås splittringen i denna "allians", där Annie Lööfs pressekreterare råkade nämna Miljöpartiet som tänkbar samarbetspartner, vilket i sin tur fick Moderaternas Hanif Bali att reagera. Bland dessa har vi då Liberalernas Morgan Olofsson, som hellre talar om "frihet" än ger något besked.




onsdag 7 februari 2018

Regionchefen som kräver fler nyanlända




Den 26 januari hade Magnus Franzén lite för mycket ledig tid och kände att hans vänner på Facebook borde få höra att han stödjer omfattande asylinvandring. I dag kände Expressen att inlägget var så viktigt att det borde publiceras på tidningens debattsida under rubriken "Vad Sverige behöver nu är fler nyanlända". Sannolikt skulle många svenskar kanske först lyfta annat som Sverige behöver, där fler nyanlända inte ens är ett önskemål, men låt oss se hur Franzén resonerar.

Inledningen och dess formuleringar har vi sett många gånger förut, och regionchefen ifråga hade kunnat kopiera från valfri opinionstext i etablerade medier:

"En längre tid har det skett en smygande förflyttning mot en mer främlingsfientlig hållning i samhället. Det som tidigare var otänkbart att uttrycka börjar normaliseras. Klyftorna, rädslorna och misstänksamheten ökar. Hela utvecklingen gör mig frustrerad, upprörd och rädd på riktigt. Har vi inte kommit längre än så här?"

Som vanligt är det lite fascinerande att se hur dessa figurer tolkar samtiden och hur de tänker sig en önskvärd debatt. Har invandringskritiken tilltagit genom en mystisk och oförklarlig "förflyttning", eller har debatten påverkats av den faktiska samhällsutvecklingen? Varför är idealet att kritik mot en viss politik och dess konsekvenser ska vara "otänkbar"? Uppenbarligen innebär att "komma längre" för Franzén att man återgår till den trygga åsiktskorridor som fanns fram till för ett par år sedan.

Även om vi hört resonemanget ett oändligt antal gånger, känner Franzén att han som anställd av Lernia har en unik insikt:

"Arbetsmarknaden är glödhet, på gränsen till överhettad. Det absolut största problemet företagen har i dag är bristen på arbetskraft. Det är också det absolut största hotet mot fortsatt tillväxt. Många företag har näst intill panik över att de inte hittar arbetskraft med den kompetens de behöver. Kompetensbristen är akut i snart sagt varje bransch och yrkesgrupp."

Utan att själv arbeta i ett bemanningsföretag, vill jag ändå ifrågasätta giltigheten i detta argument. Om företag har svårt att hitta rätt kompetens, beror det verkligen på för få nyanlända? Bara under 2015 anlände 163 000 nya, men har de alla nu sugits upp av den där glödheta arbetsmarknaden?

Att en stor del inte hade någon som helst kompetens kanske också bör nämnas. Om vi nu behöver fylla ett antal platser i Sverige med en viss kompetens är sannolikt den absolut sämsta lösningen att försöka göra det genom asylinvandring. En något bättre skulle förstås vara att då rekrytera den speciella kompetens som saknas i Sverige utomlands, men ett sådant förslag skulle inte skapa samma värme och ge lika många ryggdunkar.

När posörer och drömmare försöker klä sin linje i någon sorts professionalitet blir det ofta lite pinsamt:

"Konsekvensen av att inte få den arbetskraft man behöver är att man inte kan leverera det som förväntas till sina kunder. Vad tror ni händer då i dagens globala konkurrens? Risken är överhängande att jobben försvinner till andra länder där det finns arbetskraft att tillgå."

Menar du på allvar, Magnus, att eftersom inflödet de senaste två åren varit lägre än 163 000 personer, har svenska företag inte ens kunnat leverera till kunder? Inte heller kan, eller bör, Sverige konkurrera med länder där det finns en outsinlig tillgång på okvalificerad arbetskraft, ty vi kommer att få oerhört svårt att slå lönekostnaderna i Indien eller Kina. Man kan också undra hur länder med lägre asylinvandring än Sverige, det vill säga alla andra EU-länder, överhuvudtaget kan ha fungerande företag.




Faktum är att Magnus Franzén nog ska låta bli att försöka sig på samhällsekonomi överhuvudtaget:

"Tittar man lite framåt i tiden så ser vi en tuff utmaning i och med att den infödda befolkningen i arbetsför ålder kommer minska, samtidigt som den äldre befolkningen kommer öka kraftigt. Allt färre ska försörja allt fler."

Det problemet har förstås kraftigt överskattats som ett problem i just detta sammanhang, men lösningen lär inte vara att fylla på med grupper som har lägre förvärvsfrekvens än den infödda befolkningen. Ivern att använda rätt nyckelord kan ibland bli komisk:

"Summan av mitt resonemang är att vi är helt beroende av invandring för att klara vår utmaning."

Nej, vi har uppenbarligen varit beroende av invandring för att få "utmaningar", ordet som används om de problem som är en följd av asylinvandringen. Det är snarare fler poliser än fler nyanlända som behövs för att lösa några av Sveriges "utmaningar". Mot slutet bjuds vi på ännu en passage som gör att man funderar på dessa figurers världsbild:

"Så snälla, kan vi fokusera mer av det offentliga samtalet till att handla om hur vi ska få en bättre och snabbare integration och mindre om hur vi ska förhindra människor att komma hit, eller ännu värre skicka tillbaka dem som redan etablerat sig här!"

I verkligheten har "hur vi ska få en bättre integration" varit den enda tillåtna frågeställningen, medan inflödet i sig har varit tabu, liksom redan det lilla ordet "volym". Det är också svårt att se hur fler nyanlända skulle förbättra integrationen.

Magnus Franzén har all rätt i världen att skriva det han gör, men att det publiceras i en större tidning säger någonting om hur mycket mindre som krävs av de som lägger sig rätt i den där korridoren.




tisdag 6 februari 2018

Andreas Magnusson på nya irrfärder


Andreas Magnusson, gymnasielärare som enligt egen utsago 
försöker att "med pedagogiska reflektioner tränga djupare 
bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor".


Minns ni läraren Andreas Magnusson? Det är sannerligen inte ett namn att lägga på minnet, då det handlar om ännu en av dessa små utbytbara mediefigurer med blygsam begåvning, men med desto mer oantastlig värdegrund. Denne person har tagits in till Magasinet Paragraf, inte för att han heller kan någonting om juridik, men för att tidningen av någon anledning allt mer fokuserar på det som i dag kallas "antirasism", alltså infantilt propagerande för omfattande asylinvandring.

Förutom att kalla in en lärare, skriver även den lite äldre chefredaktören Dick Sundevall, som i yngre dagar var både vietnamaktivist och funktionär i Sveriges kommunistiska parti, på detta tema. Denne kunde för någon vecka sedan bjuda på en rubrik som han antagligen tyckte var både briljant och mycket tankeväckande:




Jag utgår förstås från att denna bloggs läsare är mer begåvade än Paragrafs, och följaktligen inte tänker att ovanstående rubrik verkar oerhört provokativ och spännande. Jag kan direkt avslöja att ja, inlandsisen kommer att nämnas, och all analys sker på samma nivå:

"Såg man annorlunda ut så var man farlig och skulle bekämpas oavsett färg på ögon eller hud. Det kunde faktiskt räcka med att man kom från en annan ort, en annan by. Så här såg det alltså ut med tidigare invandring. Närmare bestämt med de som invandrade till Sverige för drygt elva tusen år sedan när inlandsisen dragit sig tillbaka."

Det lite speciella och festliga med både Magnussons och Sundvalls "antirasism", eller vad vi nu ska kalla fåneriet, är att den följer en argumentationslinje som även i sådana kretsar har ansetts alltför pinsam sedan någon gång på 1990-talet. Till talet om att vi alla har invandrat efter inlandsisen, kunde läggas finurligheter som att "mångfald är bättre än enfald", "människor är rädda för det okända" och att man ska "möta fördomar med kunskap".

Nåväl, jag tänkte här egentligen bemöta dagens inlägg från Andreas Magnusson, där han ska redogöra för hur ett särskilt urval nätdebattörer radikaliserades. Dessvärre tillbringar jag själv precis tillräckligt mycket tid på Twitter för att veta exakt vilka personer som retar vänsterposörer av Magnussons snitt allra mest, och det handlar förstås om Hanif Bali, Ann Heberlein, Katerina Janouch, Marcus Birro och Joakim Lamotte. De är egentligen tämligen olika typer, och ingen av dem kan kallas för ideologisk nationalist, men de har kritiserat aspekter av invandringspolitiken, vilket alltid räcker för att väcka nyvänsterns hat.

Joakim Lamotte har dessutom dragit på sig "feministernas" vrede, där ett uttalande om att han efter att ha fått döttrar bättre kunde förstå feminismens ståndpunkter var särskilt förkastligt. För en normal människa låter det som ett tämligen mänskligt beteende, men för de renläriga var det rent kätteri.




Låt oss då titta på Magnussons funderingar, som kommer först efter en långrandig utläggning om den egna ungdomen, och börjar med den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali:

"De Sverigedemokrater han såg som det stora hotet är han idag bästa kompis med och de ord han såg som tecken på avhumanisering tar han nu i sin egen mun. Hanif Bali har radikaliserats [...] Jag skulle vilja se 2011 års Hanif Bali läsa lusen av 2018 års Hanif Bali. Jag är säker på att ynglingen skulle vinna debatten och jag är säker på att 2011 års humanist mådde bättre än den radikaliserade konstant arge systemkollapsprofeten med det långa skägget."

Nej, naturligtvis skulle inte en mognare invandringskritiker besegras av en yngre upplaga med endast känsloargument. Redan när Andreas Magnusson använder ordet "humanist" har han förlorat debatten med sig själv, och en lärare bör kanske inte skriva "sverigedemokrater" med versal.

Det som utmärker Bali är han att han på Twitter ibland använder samma ton som präglar hela twittervänstern, men knappast används av någon annan moderat. Det är dock, som alltid, kritiken av invandringspolitiken som provocerar. Själv kan jag snarare provoceras av att någon som hängt med Reinfeldt under hela dennes mandatperiod nu träder fram som en sorts sanningssägare, men Bali är trots allt en intelligent debattör.

Jag misstänker att Andreas Magnusson ser Jan Guillou som en stor tänkare och förebild, eftersom han på samma sätt upprepar ord han tycker är särskilt fyndiga:

"Den oberoende journalisten blev genom swish-donationer en beroende systemkollapsprofet."

I vänsterkretsar har det numera blivit en sanning att ordet "systemkollaps" uppfanns av onda främlingsfientliga för skapa bilden av ett samhälle där byggnader rasar och julgranar brinner, men låt mig ännu en gång påminna om att begreppet, när det dök upp, handlade om Migrationsverkets mottagningssystem när det kom 10 000 asylsökande i veckan.

Lite roligt är också att det som vi andra uppfattar som en av Sveriges sjukdomar, för Magnusson är ett ideal:

"Från att tidigare ha fått föreläsa på skolor om jämställdhet blev han allt mer sällan inbjuden och välkommen. Som en följd av flirten med de främlingsfientliga krafterna gjorde han sig omöjlig i skolvärlden där det demokratiska arbetet alltid är viktigare än enskilda individers rätt att få säga vad som helst till vem som helst när som helst."

Även om Magnusson själv inte förstår hur dum ovanstående passage är, utgår jag från att ni gör det, varför det inte behöver analyseras vidare.

I rask takt nämns hur Marcus Birro, Ann Heberlein och Katerina Janouch gått från att ha varit humanister, som står upp för medmänsklighet, till hårda människor utan medkänsla, alltså till någon form av invandringskritiker.



Om vi försöker bortse från allt känslokodat nonsens, är själva världsbilden lite intressant och mycket infantil:

"Hanif Bali, Katerina Janouch, Joakim Lamotte och Ann Heberlein älskas inte av sina följare av någon annan anledning än för att de med hårda ord visar att empatilöshet och hat är ett möjligt alternativ till omtänksamhet. Bittra människor som vill fortsätta vara bittra behöver göda sin bitterhet och därför fyller systemkollapsprofeterna en viktig funktion för dem."

Magnusson tänker sig att dessa människor började hamna fel och numera måste vara onda eftersom de goda har tagit avstånd från deras ondska.

Låt mig istället föreslå en annan analys. Kanske har dessa personer genom åren kommit till vissa insikter som de inte ville förtiga i all evighet. Kanske är det rentav därför deras följare uppskattar dem.




lördag 3 februari 2018

Annie Lööfs meningslösa ordflöde




I går talade Annie Lööf på de så kallade kommundagarna. Låt oss börja med de förväntansfulla sekunderna innan stjärnan själv äntrade podiet. Inför ett tal presenterades Adolf Hitler en gång som "den störste arbetaren", vilket var något av en överdrift, men i Centerpartiet, med sina rötter, tar man det till nya nivåer:






Annie Lööf inleder med att tala som om publiken bestod av barn, ungefär som Gustav Fridolin talar till fullt vuxna lärare. Sedan får vi den sortens värsta snömos vi är vana vid från figurer av detta snitt, med tal om "öppenhet", "bygga murar", "ställa människor mot varandra" och "mörka färger". När hon talar om att vi ska vara "nyfikna" och "upptäcka nya saker" vet ni exakt vad det är barnspråk för. Föga överraskande får vi också ett exempel på det numera obligatoriska momentet "jag träffade Inga-Lill, 63", som i Lööfs version givetvis blir "i somras träffade jag Salam Kurda".

Eftersom ingen ska behöva lyssna på Annie Lööf i över 30 minuter, har jag av hänsyn till läsarna klippt bort en hel del. Den som har ett särskilt intresse för tomma floskler och spelat engagemang kan se det hela här, men här är guldkornen:





Tanken att SD ska isoleras har framförts många gånger förut och även praktiserats, men det blir särskilt fånigt när Annie Lööf säger det. Vi talar alltså om ett parti på runt tio procent i väljarstöd, som av någon sorts moraliska skäl ska utestänga ett dubbelt så stort parti.

Nej, det är inte "odemokratiskt" i strikt mening, men syftet med den parlamentariska demokratin är att medborgarna ska välja sina representanter för att just utöva politiskt inflytande. Att då representanter för 380 000 medborgare ska förhindra att 800 000 medborgare hörs är absurt.

Även bortsett från den principiella aspekten innebär Lööfs poserande ett rent hyckleri, av samma slag som Moderaternas Ulf Kristersson försöker sig på. I sitt tal menade hon att huvudmotståndarna var Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, och målen att avsätta Stefan Löfven som statsminister och isolera SD från allt inflytande. I verkligheten är naturligtvis Lööfs enda möjlighet att få den där ministerposten att antingen ingå i Löfvens regering, eller i Kristerssons, med stöd av SD. Som vanligt alltså tomt malande från Annie Lööf.




fredag 2 februari 2018

Hijabdagen och de vanliga lögnerna


Eftersom debattinläggets undertecknare aldrig visar sig på bild,
får ni istället denna från Göteborg.


Igår var det tydligen "Världshijabdagen", vilket gav en möjlighet för Metro att publicera en debattartikel som skulle propagera för detta bärande. Två kvinnor, av allt att döma av pakistanskt ursprung, men nu bosatta i varsitt utanförskapsområde i Göteborg, hycklar redan i ingressen:

"Att bära slöja är en frihet, en trygghet och en privatsak mellan oss och vår gud."

En privatsak är exakt vad det inte är, när man ska visa upp något för var och en man möter i den offentliga miljön. Ett par rader senare kommer nästa lögn:

"Slöjans främsta syfte är för oss att skydda kvinnan och ge henne en frihet att röra sig i samhället utan att behöva förlita sig på sitt utseende eller sin klädsel. Hennes egenskaper som hennes intellekt, moral och värderingar blir vad som värdesätts och inte hennes utseende."

Nej, dess syfte är ursprungligen att förhindra att andra män ser ens egen kvinna och i viss mån att skydda henne själv från mäns okontrollerbara begär. Vad plagget definitivt inte gör, är att på något sätt lyfta fram kvinnans inre egenskaper, eftersom det den framför allt signalerar, vilket i Västvärlden kanske är ett än viktigare syfte, är religiös tillhörighet. Att kvinnor som bär hijab också bär smink är för övrigt inte heller ovanligt. På sätt och vis kan man förstås säga att fokus på moral och värderingar ökar, men det är inte nödvändigtvis till hijabistens fördel. I Angered och Biskopsgården kanske plagget skänker en status som "ärbar kvinna", men bland ursprungsbefolkningen väcker det snarast motvilja.

Det absolut vanligaste argumentet, också förljuget, upptar förstås en stor del av texten:

"I det samhälle vi lever i kan vi nog alla hålla med om att det finns en väldigt stor press på unga flickor och kvinnor att passa in. Låt oss inte glömma de högklackade skorna för småbarn som man hittade på Coops barnavdelning. Eller slim fit-jeans för bebisar som H&M sålde."

Observera hur man här lyfter fram tämligen extrema fenomen, som också västerlänningar reagerar mot, för att se dessa som någon sorts argument för religiös klädsel. I verkligheten är det givetvis också märkligt att småflickor ska täcka sig för att undgå mäns begär. I ovanstående stycke lyckades man dölja sitt förakt för västerländsk dekadens rätt väl, men hyckleriet fortsätter:

"Så låt oss ställa frågan tillbaka: Vilken kvinna är fri eller självständig enligt er som anser att slöjan är ett förtryck? Vilka är vi eller ni att avgöra vilken kvinna som mår bra eller dåligt av att göra något hon vill göra? Oavsett om man vill bära burkini eller vara toppless på stranden så är det fortfarande den enskildes val – ingen har rätt att be någon ta av eller ta på sig mer kläder."

Eftersom ni två verkligen tycker att kvinnor ska ha all rätt att vara topless på stranden och att de är lika ärbara för det? Det finns förstås inte en chans i världen att två islamiska aktivister tycker det, men varje skenargument är alltid lika välkommet.

Dessa båda kvinnor lyckas sannerligen slå knut på sig själva för att undvika sina verkliga motiv, och det går till och med fint att ljuga om sådant som de med all sannolikhet känner till:

"Istället för att generalisera borde alla utgå från varje enskild individ. Det finns kvinnor som måste bära slöja för sina manliga anhöriga. Men det tvånget är ingen religiös handling. Själva begreppet islam betyder 'fred' och i koranen står det klart och tydligt: 'Det finns inget tvång i religionen' (2:257)."

Det är lite lurigt med arabiska, eftersom konsonanterna S-L-M kan användas med ett antal betydelser, men det verkar råda enighet om att ordet "islam" i själva verket betyder "underkastelse". Att en kvinna väljer att skrika ut sin ideologi i ett främmande land är sannerligen inte mycket bättre än att hon tvingas göra det. Vilka suror som avhandlar detta är för oss européer helt irrelevant.

Jag har hört allt detta förut, och särskilt beskrivningar om hur det egentligen är västerländska kvinnor som är förtryckta, då de måste visa upp sig i offentligheten och då bedömas. Det är till att börja med nonsens, eftersom det går alldeles utmärkt att dölja allt man vill dölja utan att bära en ideologisk uniform. Dessutom brukar denna typ av aktivister ha svårt att säga detta utan att avslöja sitt förakt mot det västerländska samhällets normlöshet och nakenhet. Jag vidhåller att slöjans syfte i Europa är att uttrycka sin särart och sitt förakt mot det omgivande samhället. Om Muzna Ahmed och Sundus Virk inte vill att fokus ska ligga på deras eventuella skönhet, skulle de kunna ta på sig mössa och stora kläder, men nej då, det måste se ut precis som i den islamiska världen. Det handlar inte om de krystade förklaringar som gavs i texten, utan om erövring och en total ovilja att anpassa sig det minsta.

Låt oss ta ett steg tillbaka. Vi kan förstås sitta här och citera koranverser och i all oändlighet diskutera vad som egentligen krävs enligt religion, men den relevanta frågan blir ännu en gång: Vad gör dessa människor ens här? Hur kan man tycka att det är riktigt att ta sig till andra sidan världen och där kämpa för hemlandets klädkoder? Debattinläggets sista mening blir:

"Kvinnor som på eget bevåg väljer att bära slöja ska bli bemöta med samma respekt och tolerans som kvinnor som väljer att inte bära slöja."

Nej, ni ska inte ens vara här. Det finns tiotals länder där hijabbärande är norm, eller åtminstone inte sticker ut. Pakistan kallar sig rentav för en "islamisk stat", men om man nu inte tycker att det är optimalt att leva där kanske man bör fundera på om precis samma kultur ger mer gynnsamma resultat här. Eller i Biskopsgården och Angered.




måndag 29 januari 2018

Roliga prognoser från medieetablissemanget


Göran Greider, Carolin Dahlman och Olov Abrahamsson.


I Metro tillfrågas i dag 13 "röster", alltså etablerade figurer i medierna, om det kommande valet. Självklart är de flesta också vänster, och för att förstå hur bisarra vissa "prognoser" är, kan vi börja med ett par mer rimliga svar. Liberalen Carolin Dahlmans bidrag är till exempel följande:

1. Vilken fråga tror du kommer bli hetast under valrörelsen och varför?
– Välfärdstrygghet, det vill säga om vi får nog vård, skola, omsorg och en stark rättsstat för pengarna. Det kommer sannolikt att kopplas till migrationen.

2. Kommer något parti åka ur riksdagen tror du, och i så fall vilket/vilka?
– Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger dåligt till. Sannolikt är de båda otydliga för väljarna, som inte är säkra på vad de får för sin röst.

3. Vad tror du skulle kunna bli valets stora överraskning?
– Det kan handla om ett kraftfullt tv-reportage, en enstaka händelse eller ett snabbt partiledarbyte, t.ex. inom MP. Opinioner kan svänga snabbt.

4. Vilka tror du kommer styra landet efter årets val?
– Jag önskar en stark allians med egen majoritet, men dessvärre tycks de sakna samarbetsvilja kring stora knäckfrågor. Sannolikare är S plus antingen MP eller L.

Det är rimliga förväntningar, men också tämligen ointressanta, då det speglar precis vad opinionsundersökningar visar. Då är det desto roligare att ta del av vad någon som föredrar att leva i en parallell verklighet tänker sig. Den gamle marxisten Göran Greider har länge haft som främsta prognos att SD när som helst kommer att hamna under 10 procent i opinionen, vilket förvisso inte stöds av några indikationer, men som för honom åtminstone känns bättre.

Följaktligen förutspår han inte att lag och ordning eller invandring kommer att synas som frågor i valrörelsen, utan givetvis:

"Välfärdsfrågorna kommer till slut att dominera: Sjukvård, sjukförsäkring, vinster i välfärden och skatter."

Tänk om det då fanns ett parti som hade "vinster i välfärden" som huvudfråga och direkt skulle samla egen majoritet. Många av oss andra tror att både skatter och välfärd kan kopplas till områden som invandring, men vi vet att vänsterfigurer hellre fokuserar på hur "de rika" kan sättas åt och vinster förbjudas. Greider kan också förutspå hur en kommande regering ser ut:

"Jag tror det till slut blir en rödgrön regering."

Det är inte otroligt, men det beror inte på att folket innerst inne är marxister, utan på att den så kallade "Alliansen" är så häpnadsväckande usel. På samma sätt balanserar i verkligheten tre partier runt 4-procentspärren, men med speciella glasögon blir det annorlunda:

"Kristdemokraterna kan åka ur och det hoppas jag också. Men de övriga blir kvar."

Alltså, man kan inte fråga Göran Greider om hur någonting kommer att bli, utan varje svar handlar alltid om hur han från sitt torp i 1800-talet vill att världen ska se ut 150 år senare. Om han nu ska sitta i alla paneler, bör frågorna fokusera på fabrikörers girighet, statares utsatthet och vikten av att "Kapitalet" publicerades.

Den kanske än mer bisarra figuren Helle Klein, genom sitt stöd till palestinsk terrorism ofta kallad "Hamas-Helle", bjuder också på en prognos om en överraskning:

"Att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen och att SD åker ur. Det förstnämnda är troligare än det sistnämnda."

Ja, det sista kan man åtminstone påstå. Rent objektivt och matematiskt är det faktiskt troligare att ett parti med stöd på kanske 2 procent uppnår 4 procent, än att ett parti med stöd av minst 16 procent skulle falla till samma nivå. Det behöver man å andra sidan inte vara betald samhällsdebattör för att inse. Helle Klein må vara en något apart individ även i mediekretsar, men den självvalda bubblan är inte unik. Vi minns alla den där journalisten som chockerades av valresultatet 2014, eftersom alla hon kände skulle rösta på FI, och förstås ingen på SD.

Även jag är partisk, men jag ser ändå inga tecken på att FI skulle nå över riksdagsspärren. Det gjorde de inte ens 2014, då medierna matade befolkningen med berättelser om hur Gudrun Schyman hade "vind i seglen" och varje opinionsundersökning noggrant visade en särskild stapel för partiet. Jag tror inte att medierna orkar med samma kampanj ännu en gång.

Olov Abrahamsson, politisk chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, har ett par rimliga kommentarer, som också ger mig en ursäkt att bjuda på egna funderingar. Om "hetast i valrörelsen" säger han:

"Regeringsfrågan. Hur ska Sverige regeras i ett läge där inget av de traditionella blocken är i närheten av något som liknar en majoritet?"

Hur "het" denna fråga kommer bli återstår att se, men det är onekligen en viktig aspekt. De traditionella "blocken", som medierna fortsätter att bita sig fast i, ligger på samma nivå och beskeden från ledande politiker är försiktigt uttryckt något oklara. Stefan Löfven vill sitta kvar oavsett vad som händer, och Ulf Kristersson har lyckats avvisa samarbete med både Socialdemokraterna och SD, samtidigt som han bjuder på stort väljarförakt genom att nöja sig med beskedet att han på något sätt ska "verka för sin politik". Gissningsvis tänker han sig ändå någon sorts passivt stöd från SD.

Olov Abrahamsson lyfter också ett tämligen logiskt scenario, som märkligt nog fortfarande är tabu i Sverige:

"Jag hoppas partierna tänker utanför den gamla boxen. S och delar av borgerligheten borde kunna samsas i en koalitionsregering."

Här tänker han sig möjligen L och C, men själv skulle jag hellre se en koalition med bara M och S. Dels skulle det vara mindre destruktivt än konstellationer där extrema partier som C och MP ingår, dels skulle det öppna dörren för en verklig oppositions framgångar. I Tyskland har konservativa CDU och socialdemokratiska SPD regerat tillsammans, och i Nederländerna är socialdemokratiska PvdA närmast utraderat efter att i ett antal år ha styrt med högerliberala VVD.

Jag tror inte att valrörelsen kommer att bli särskilt spännande och följderna knappast revolutionerande. I samhället kommer förfallet fortsätta, med någon gruppvåldtäkt här och något terrordåd där, och i september har vi antingen Ulf Kristersson eller Stefan Löfven som statsminister. På längre sikt kan däremot någonting hända.